Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Greta Thunberg och Håkan Hellström har båda fått ta emot mer hat än vad någon människa förtjänar. Bild: GP/TT

Den hatfyllda ilskan som aldrig tar slut

Vad är det som triggar folks vrede och varifrån kommer den avgrundsdjupa ilskan? GP:s Jan Andersson skriver om föraktet mot Greta Thunberg och Håkan Hellström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"Fy fan vilken sjuk socialistisk dynghög världen har blivit".

"Nu har jag förvisso inga förväntningar på svenska journalister men ändå. Din artikel var rätt usel. Känner du inte det själv?"

"Greta är mentalt störd och kollapsar troligen snart. Hon utnyttjas av hennes rika marxistiska föräldrar och är ett tacksamt verktyg för vänstern."

Se där några pigga hatmejl som trillat in i min mejlkorg de senaste veckorna. De kommer från Lennart, Per-Ola och Mats, tre sannolikt rätt medelålders män som i tur och ordning fräser ut sitt förakt mot världen, your's truly och 16-åriga Greta Thunberg – hon som nyligen hyllades av Barack Obama och FN:s generalsekreterare men som Mats menar är "mentalt störd".

Man kan såklart tycka olika – kanske har jag bara missat att världen verkligen blivit en socialistisk dynghög – men det jag kämpar med att förstå är varifrån ilskan kommer? Vad det är som kan trigga sådan djup harm och, framförallt, hur man lyckas hålla sitt heliga raseri vid liv?

Kanske är det viktigt att även jag blir vän med min hatfyllda sida och kittlar mitt inre ursinne.

För egen del har jag svårt för att bli sådär oresonligt arg och är därför djupt imponerad av människor som enbart med hjälp av lösryckta teorier, avundsjuka och missförstånd kan destillera fram ren vrede.

Kanske är det viktigt att även jag blir vän med min hatfyllda sida och kittlar mitt inre ursinne. Tänker att det borde gå, att det vilar någonstans därinne. Helt hopplös är jag inte. Jag gruffar och grymtar gärna på jobbet och suckar halvhögt åt folk som cyklar för långsamt (eller för snabbt) och som står i vägen för mig på 17-bussen (eller på vagnen). Men vill jag det? Se det sämsta i människor, spotta och fräsa, vandra med elden i bröstet ... det verkar ju skitjobbigt. Kanske enklare att bara svara brevskrivarna och be dem tagga ned.

LÄS MER: Glöm Trump – Vita huset fyller 20 år

Men jag vet inte vad jag ska skriva eller ens om det är lönt. Det tar ju aldrig slut. Visst gör de arga mejlarna uppehåll ibland, men de lägger inte av. De bara tutar på. Det finns ju alltid något för dem att bli riktigt jävla förbannad över. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt ... rött. Nåt att rasa mot. Det må vara Västlänken eller West Pride, miljöpartister eller bensinpriset, Håkan Hellström eller som nu i höst, Greta Thunberg.

Indiciekedjan är så stark mellan Håkan Hellström och Västlänken att Pridefestivalen måste gå att knyta till bensinpriset. På något sätt.

Malena Ernmans konstiga dotter hyllas i hela världen, en snedsjungande tjomme från Nitaregatan fyller Ullevi fyra gånger om och tydligen ska Prideparaden kanske gå på nationaldagen nästa år. Regnbågsfanan tar över svenska flaggans dag!

Jag förstår hur det känns. När det kokar i blodet och brinner i huvudet måste mejlfingrarna få jobba. Klart jag förstår det. Allt hänger ju ihop. Indiciekedjan är så stark mellan Håkan Hellström och Västlänken att Pridefestivalen måste gå att knyta till det höga bensinpriset. På något sätt. Det är väl inte så jävla märkligt?

LÄS MER: Förbjud engångsponchos på Way Out West

Nej, det funkar inte. Jag lurar ingen. Låter ju inte ens arg. Lika bra att lägga av.

Klickar istället fram det arga brevet från Mats igen. Det om Greta Thunberg, och inser plötsligt hur jag ska svara.

"Hon utnyttjas av hennes rika marxistiska föräldrar och är ett tacksamt verktyg för vänstern."

Nej, Mats, där har du fel om Greta Thunberg. "Hon utnyttjas av SINA rika marxistiska föräldrar och är ett tacksamt verktyg för vänstern."

Rätt ska vara rätt. Även i en sjuk dynghög.