Frihamnspiren, eller Bananpiren om man så vill, har länge varit en knepig plats i staden. En utslängd och obrukbar klump i vattnet eller en outnyttjad yta som binder ihop city med ön?
En fråga som var hopplös att få svar på. Ingen visste riktigt vad man skulle ha den till. Vi visste inte ens vad stället egentligen hette.
Nu vet vi. Äntligen funkade Frihamnen som den festplats den från somliga håll så länge lanserats som. Hela området hänger ihop på ett fint sätt. Man är mitt i smeten snarare än vilse i betongen. Den nya bron bidrar till en öppnare inramning. Dessutom gungar den inte sönder som när massor In Flames-fans hoppade loss under Metaltown.
Man kan komma vattenvägen från Stenpiren eller med buss från alla andra håll. Ringön kopplas an på ett naturligt sätt. Säkert ännu mer framöver.
När det är gratis för alla, och alla förhoppningsvis upplever sig som inbjudna, skapas den där samlingsplatsen och de möten som vi oftast bara pratar fint om, men alldeles för sällan lyckas få till.
Det finns också något väldigt göteborgskt med att samlas där asfalt och grus möter vatten och sommarhimmel. Parker är visserligen fantastiska festplatser men i Frihamnen finns en hårdhet som attraherar. Här kan det regna, här kan solen steka. Vi är redo.
Så låt festen fortsätta. Jag vill fira stadens födelsedag varje år.
Det vore dessutom direkt dumt att vaska det man nu byggt upp. Jo, det finns en del att justera kring logistik och flöden. Och det stora, framförallt breda, tältet är inte en perfekt festivalscen. Nej, alla bokningarna har kanske inte heller varit klockrena. Men förbluffande många har varit precis det. Fingertopps-perfekta. Bara detta att bereda plats åt en triumferande Parham, utmärkta Deki Alem och blivande stjärnan Jackie Mere är alldeles utmärkt.
Och med att ordna plats menar jag inte bara själva scenen utan lika mycket utrymmet framför. När det är gratis för alla, och alla förhoppningsvis upplever sig som inbjudna, skapas den där samlingsplatsen och de möten som vi oftast bara pratar fint om, men alldeles för sällan lyckas få till.
Det kostar förstås. Men det är på alla sätt mycket väl investerade pengar. Att som medborgare samlas och tillsammans dela kulturupplevelser är en ren folkhälsosatsning. Den betalar sig både på kort och lång sikt.
Jubileumsfestivalen blev ett styrkebevis på vad Göteborg har att erbjuda såväl som kultur- och evenemangsstad.
Det finns dessutom ett stort demokratiskt värde i att den levande musiken inte är tillgänglig enbart för oss som har råd att lösa biljett till Way Out West. I alla fall en gång om året.
Jubileumsfestivalen blev ett styrkebevis på vad Göteborg har att erbjuda såväl som kultur- och evenemangsstad. Det blev en folkfest. Alltså exakt det som varken det gamla Göteborgskalaset eller evigt misshandlade Kulturkalaset lyckades med.
Men en gång är ingen gång, två gånger är en vana och tre gånger är en tradition.
Så det är bara för stadens beslutsfattare, och förstås Göteborg & Co, att blocka första helgen i juni också nästa år. Och nästa. Och nästa.
LÄS MER:Recension: Parham, Jubileumsfestivalen Utomhusscenen
LÄS MER:Recension: Deki Alem, Jubileumsfestivalen, Kajskul 105
LÄS MER:Svettigt och svängigt på Jubileumsfestivalens dans- och schlagerfest
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
