Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Michael Imperioli spelar ”Dominic” i andra säsongen av HBO:s tv-serie “The White Lotus”. Bild: Fabio Lovino/HBO
Michael Imperioli spelar ”Dominic” i andra säsongen av HBO:s tv-serie “The White Lotus”. Bild: Fabio Lovino/HBO

Sanna Samuelsson: Den gråtande pappan är en manipulativ skitstövel

I den nya säsongen av tv-serien ”The White Lotus” blir det tydligt att den känsliga killen inte är lösningen på våra problem. Pappan som är otrogen och tycker synd om sig själv är fortfarande en manipulativ skitstövel, skriver Sanna Samuelsson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den andra säsongen av HBO-serien ”The White Lotus” utspelar sig på Sicilien. Det är (återigen) en njutning att titta på dessa vilsna och proppmätta överklassmänniskor som åkt bort för att hälla i sig vin och frossa i mat under en vecka. Där förra säsongen, som utspelade sig på Hawaii, hade en underliggande fråga om kolonialism och dess verkningar i dag är det här den moderna manligheten som knuffas runt i den existentiella boxningsringen.

Särskilt intressanta är den farfar, far och son som åkt dit för att återknyta till sitt italienska ursprung. Pappan, som nyligen skilt sig från sin fru efter att han varit otrogen otaliga gånger och därmed upplöst familjen, tycker ändå mest synd om sig själv. Farfadern, som helt lever i förnekelse kring sig själv som urscenen för den tvångsmässiga otroheten, är nostalgisk och mildögt leende. Den medtvingade sonen är stillsamt rasande över sin mansgris till pappa som behandlat hans mamma så illa, men samtidigt förvirrad över hur han som heteroman själv ska navigera i världen – och bete sig mot kvinnor.

I en artikel i Vanity Fair undrar Tracy Moore: ”Are the Men of The White Lotus Okay?”(22/11). Svaret är väl kort och gott nej, det är de inte. Antingen kör de på som vanligt och bedrar tvångsmässigt sina flickvänner med ångesten gnagande i hjärtat, eller så har de börjat känna att de behöver förändra sitt förhållande till kvinnor, men vet bara inte hur. Moore skriver “The White Lotus’s focus here feels in many ways like the sum total of all our conversations about men the last handful of years.”

Där förra säsongen, som utspelade sig på Hawaii, hade en underliggande fråga om kolonialism och dess verkningar i dag är det här den moderna manligheten som knuffas runt i den existentiella boxningsringen.

Minna Höggren tar i Aftonbladet Kultur ”White Lotus” som exempel på konflikten kring manlighet i sin text ”Hellre gråta i en kopp choklad än ta till våld”(30/11). Där menar hon att känslosamma män förlöjligas på kultursidorna. Vi drabbas av panik när de visar sitt innersta på ett sårbart sätt, till skillnad från när kvinnor gör det, som gärna får tala ut om ätstörningar, våld och psykisk ohälsa.

Ja, så är det ju. Men som Saga Wallander skrev i GP på samma ämne nyligen: det finns något som kan kallas för ”en toxisk känslighet – som i allra högsta grad är manlig” (24/11). Att prata om sina egna känslor är inte samma sak som att kunna ta in andras känslor. Det kanske är en ingrediens i förmågan till empati, men inte mer än så. Vi ska inte överdriva vikten av att delge andra våra känslomässiga reaktioner.

Även misshandlande män uttrycker sina känslor genom hot och våld, där allt skylls på partnern. De kan prata om vad de känner, men kan inte känna empati för personen de slår. Det är ju hen som gör honom så ledsen och arg att han bara måste slå. Och sen får hen trösta honom när han får dåligt samvete.

I ”The White Lotus” är pappan Dominic, spelad av Michael Imperioli, ett tydligt exempel på den toxiska känsligheten. Han kan prata om sina känslor, verbalisera sina behov och säger till farfadern vilken idiot han varit, som gjorde mamman till en bitter kvinna. Ändå ringer han sin exfru trots att hon bett honom sluta upprepade gånger. Och direkt när de kommer till hotellet köper han sex av en italiensk sexarbetare, som han sedan skäms över.

Han får ångest, skyller det på sitt sexmissbruk och försöker frenetiskt dölja sitt misstag för sin son. Sonen är nämligen hans enda länk till exfrun, och pappan hoppas att han kan lägga in ett gott ord för honom. Här har vi en känslig man och en manipulativ skitstövel på samma gång. Hans känslor är äkta, men hans beteende går ut över alla andra. Och det är ju vad man gör, och inte vad man känner, som räknas i slutändan.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: "Tre pappor” visar hur mäns känslor premieras

LÄS OCKSÅ: Ett pappa-retreat är ingen ickevåldsgaranti

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.