Det rådde ballongfeber i Göteborg sommaren 1872. Man kan utgå från att det var under denna sommar som grosshandlare Mühlenbock – Göteborgs främste importör av apelsiner, papegojor och krokodiler – fick sin stora idé. Det finns också anledning att tro att han sedermera ångrade denna idé resten av sitt liv.
Det var bara att slå upp Göteborgs-Posten och läsa den braskande annonsen:
Vattenledningens Materialgård Vid Pustervik.
Tisdagen den 13 augusti 1872 kl 1-2 e.m uppstiger Jättebalongen COLOSSE, styrd af Aëronauten, fransmannen M:r SIVEL. M:r Sivel uppsteg under belägringen av Paris den 24 december 1870. M:r Sivel är elev af den världsberömda Madame Poltevin. Ballongen Colosse rymmer 40 000 kubikfot gas och fyllningen ser kl. 4 e. M
Musik utföres under fyllningen
I händelse av fullkomligt lugnt väder medtager M:r Sivel 3 à 4 passagerare emot en afgift af 100 Rdr pr person.
Biljetter säljas i Herr C. F Arwidssons Bokhandel till Tisdagen kl 12 midd, hvarefter försäljningen sker vid ingången.
Priserna äro: Numrerade sittplatser 1 Rdr och öfriga 50 öre.
Ingången och biljettförsäljning till numrerade platser äro ifrån Rosenlundsbron och till onumrerade ifrån Skeppsbron
Det var en härlig annons. Men för en initierad betraktare bör det inte ha varit svårt att komma med invändningar. Annonsen illustrerades exempelvis av en farkost som inte hade mycket med verkligheten vid Skeppsbron att göra: en minimal droppformad ballong över en korg som mer liknade en äggkorg än en ballonggondol och en glad trängsel av fyra resenärer – två män med lyfta cylinderhattar, en kvinna (med antydan till dekolletage); och en aeronaut som ombesörjer uppstigningen genom att tömma en sandsäck över relingen. Ballongen på bilden i GP såg snarast ut att vara från 1700-talet.
Det andra invändningen skulle kunna vara av mer handfast natur. Området kring Pustervik och Skeppsbron var en nästan parodiskt opraktisk plats för en ballonguppstigning. Det var trångt och det var antagligen den smutsigaste platsen i hela Göteborg. Framförallt var det ju omöjligt att hindra icke-betalande göteborgare från att klänga på knallarna och taken vid Otterhällan och gratis betrakta skådespelet.
Vilken dag vid Skeppsbron! Någon på plats – lite oklart vem – gjorde senare bedömningen att ungefär 20 000 åskådare samlats. Monsieur Sivel hade sålt mindre än 3 000 biljetter.
Dessutom var själva älven fyll av båtar – hundratals, enligt vissa källor – som roddes och jämkades med smörgåskorgar och pilsner som kyldes i snören från aktern.
Monsieur Sivel motsvarade de förväntningar som Göteborgspubliken kunde ha på en äkta fransman och aeronaut. Han hade ett stort svallande lockigt hår, som en svart lejonman, som övergick i ett par nästan ofattbart stora polisonger.
Folk klängde i fönster och i träd. Det var rentav så att dessa gratisåskådare hade en bättre överblick än de som lydigt betalade en krona vid Rosenlundsbron eller femtio öre vid Skeppsbroentrén.
Om det verkligen stämmer att 20 000 åskådare samlats är det en siffra som är så hög att resten av Göteborg måste ha legat nästan öde. Det skulle innebära att runt en tredjedel av Göteborgs totala befolkning var på plats.
En detalj var förbehållen de betalande åskådarna. De var de enda som kunde se monsieur Sivel på nära håll och det kunde väl vara värt femtio öre.
Han var magnifik.
Han var naturligtvis klädd i frack.
Monsieur Sivel motsvarade de förväntningar som Göteborgspubliken kunde ha på en äkta fransman och aeronaut. Han hade ett stort svallande lockigt hår, som en svart lejonman, som övergick i ett par nästan ofattbart stora polisonger.
Göteborgs musikkårs mässingssextett spelade uppmuntrande musik – det var punkt fyra i tidningsannonsen (musik utföres under fyllningen) – och det kunde behövas, för det tog minst tre timmar att fylla ballongen Colosse med gas. Klockan tjugo över sju äskade monsieur Sivel tystnad och bad eventuella hugade passagerare att kliva fram.
Detta var ett ögonblick som de tåliga åskådarna hade väntat på en halv dag.
Ty det cirkulerade rykten om att några modiga och välbärgade göteborgare var beredda att betala hundra kronor och följa med på resan.
En lokal kändis hade redan observerats i gondolens närhet. Det var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings reporter Mauritz Rubenson, en jovialisk och charmigt framfusig Göteborgsprofil. Men Rubenson avstod. Kanske saknades utrymme för ballonguppstigningar i GHT:s budget.
I stället klev tre andra män fram.
En av dem var en chanstagare som försökte pruta ner hundralappen till trettio kronor. Monsieur Sivel replikerade, med ett säkerligen sedan länge inövat patentsvar – att det absolut gick för sig att betala en tredjedel av beloppet, men det förutsatte förstås att passageraren klev av ballongen efter en tredjedel av
resan.
Nästa kandidat var en lärare av ungersk härkomst vid namn A Egyesy som med denna viftande hundralapp blixtsnabbt flimrade förbi i den göteborgska lokalhistorien.
A Egyesy försökte inte pruta. Han klev ombord.
Den tredje var grosshandare Mühlenbock som härmed klev in i samma göteborgska lokalhistoria och blev kvar där, för historien om hans ballongfärd har cementerats fast i den göteborgska berättartraditionen. Jag har själv hört den av minst fyra personer, i helt olika sammanhang.
Friedrich Mühlenbock var denna augustikväll år 1872 femtio år gammal.
Han var Göteborgs största frukthandlare och dessutom egendomligt nog importör av papegojor som han emellanåt skänkte till viktiga kunder och vänner.
Han verkar ha älskat djur och allteftersom försäljningen av apelsiner och äpplen framskred började han också importera djur som det uppenbarligen var svårare att skänka bort till kunder som bodde i patriciervåningar på avenyn. Till slut ägde Friedrich Mühlenbock en egen liten djurpark med krokodiler, påfåglar och sälar.
Han verkar ha varit en begåvad, energisk och nyfiken man. Det kunde inte förvåna någon att en välbärgad importör av citroner och krokodiler också ville åka luftballong.
Språkläraren Egyesy och grosshandlare Mühlenbock klättrade alltså upp i gondolen; och det kan kan nu vara dags att överlämna en del av den expressiva skildringen till Göteborgs-Postens korrespondent:
… nu höjde sig ballongen majestätiskt under de tusentals åskådarnes dånande jubelrop; m:r Sivel var barhuvad och svingade sig omedelbart efter uppstigningen upp i ringen öfver gondolen, hvarifrån han nedkastade kulörta pappersremsor, som antagligen skulle föreställa blommor, hans båda kamrater viftade muntert med sina hattar och inom 3 till 4 minuter var luftfartyget med dess djerfva besättning, tagande riktning NO, ut, totalt bortskymd af ett regnmoln. Efter omkr. 10 minuters förlopp blef han åter synlig, nu i SO riktning sakta och, efter hvad det ville synas, på jemförelsevis lågt afstånd från jorden, tagande kosan öfver staden.
Enligt Red. I går afton tilhandakommet telegram inlemnadt å Partilleds jernvegstelegrafstation kl. 9.35 nedkommo luftseglarne lyckligen efter omkr. en half timmas resa, midtför Partilled.
Efter att ha inpackat och bringat ballongen i säkerhet å Partilled anlände luftresenärerna åter hit till staden vid midnattstiden i välbehållet skick samt särdeles belåtna med sin korta, men högst behagliga och intressanta luftfärd.
Allt gick alltså bra?
Det finns naturligtvis ingen anledning att ifråga ambitionsnivån i detta expressiva reportage, som författats av Göteborgs-Postens anonyme korrespondent, och infördes i tidningen dagen efter flygturen, den 14 augusti 1872.
En variant av berättelsen om Mühlenbocks byxor förekommer rentav i Astrid Lindgrens Madickenböcker, med den enda skillnaden att ballongen har ersatts av ett flygplan och grosshandlaren av en borgmästare.
Men en detalj saknas – och den hade förresten varit omöjlig att formulera i spalterna.
Det behövde å andra sidan inte. Rykten spreds med blixtens hastighet genom Göteborg pressen förutan.
Ty det var visserligen sant att luftresenärerna återvänt till Göteborg ”i välbehållet skick”.
Men denna trivsamma omständighet gällde tyvärr inte grosshandlaren Friedrich Mühlenbocks byxor.
Ingen borde kunna klandra honom för det. Grosshandlare Mühlenbock var tillsammans med språkläraren Egyesy den första göteborgare som flög till väders. Det var mänskligt och begripligt att han överväldigades av rädsla.
Godsägaren Schmidt på Partille herrgård hade vänligheten att låna ut ett par byxor till Mühlenbock.
Men det hjälpte föga. Historien spreds ändå.
Berättelsen om grosshandlare Mühlenbocks byxor var oemotståndlig för göteborgarna. Den verkar ha berättats av alla. Den tycks ha funnits i det allmänna medvetandet i åratal, ja i generationer. Nu, i början av 2000-talet, har den väl börjat blekna, men det går fortfarande att höra den hembygdsfantaster emellan och visarkiven bevarar ännu vackra verser om den den stora ballongdagen vid Skeppsbron i augusti 1872 och grosshandlare Mühlenbocks byxor.
En variant av berättelsen om Mühlenbocks byxor förekommer rentav i Astrid Lindgrens Madickenböcker, med den enda skillnaden att ballongen har ersatts av ett flygplan och grosshandlaren av en borgmästare.
Det är en historia som har flugit längre och lättare än någon ballong.
Men kanske har den inte heller varit enbart av ondo för grosshandlare Mühlenbocks eftermäle.
När det gäller det två första göteborgska luftfararna kan man i dag konstatera att språkläraren Egyesy är totalt bortglömd. Mühlenbock har fått en liten park i Örgryte uppkallad efter sig.
För själva Skeppsbron ligger ett skimmer över dessa sorglösa timmar den 13 augusti 1872. Det är underbart att tänka sig åskådarna som satt i verkstadsfönster och klättrade i skutornas master. Det är lätt att tänka sig smörgåspaketen och cigarröken, den prutthurtiga sextettmusiken (där musikanternas emellanåt försträcktes en butelj Pripps), monsieur Sivel med det svarta galliska skägget, monsieur Sivels svärmor, den mörka blanka ballongen som långsamt höjde sig, de flitigt antecknande reportrarna, språkläraren Egyesy och grosshandlaren Friedrich Mühlenbock. Och byxorna.
Fotnot: Läs mer om historiska göteborgska ballongresenärer i Kristian Wedels och Lars O. Carlssons "Skeppsbron i Göteborgs hjärta" (Breakwater Publishing).
