Vi börjar med namnet: Houellebecq uttalas Wellbeck. Okej? För nu är den alltså här, höstens stora franska bokhändelse La Possibilité d'une île, uppföljare till Plattform, som var uppföljare till Elementarpartiklarna som var uppföljare till - nej, jag vägrar att skriva titeln på svenska, den var bara för usel - romandebuten Extension du domaine de la lutte. Och precis som i filmvärlden släpps den på flera stora språk samtidigt - den har så att säga världspremiär.
När Houellebecq flyttade till Irland för ett antal år sen, hade jag en romantisk idé om att han gjorde som Antonin Artaud och åkte dit för att invänta världens undergång. Jag har insett att skatteskälen nog vägde in, de också. Sen bytte han förlag, med buller och bång och med över en miljon euro i potten, mot att han också skulle få göra en film. Och i våras dök det upp bilder av en solbränd (?!) Michel i gamla husorganet Les Inrockuptibles: det visade sig att han var i Andalusien för att avsluta sin nya roman, och att den delvis utspelar sig på plats. Efter att ha läst den undrar jag om det inte var världens undergång han bevittnade ändå.
Titeln La possibilité d'une île - möjligheten till en ö - återkommer i en dikt i romanen, som handlar om möjligheten till kärlek och lycka. Men vad består lyckan och kärleken i? Och för vem är de ämnade?
Houellebecq har alltid intresserat sig för det så kallat naturliga urvalet, och dess moderna uppenbarelse, marknadsekonomin - med tonvikt på den som blir bortvald. Ensam, i någon mening. Romanens huvudfråga, "Vilka av er förtjänar evigt liv?", är därför hotfull snarare än hoppingivande: finns det någon alls som förtjänar det? Och är det verkligen något att ha? Ibland vill man ju bara dö. Sartres helvete i Lyckta dörrar bestod till exempel av människor utan ögonlock, vakna och hopträngda i ett rum.
Sådana saker som l'amour heureux är inte, och har heller aldrig varit, Houellebecqs styrka, även om han nog gärna skulle vilja. I sina tidigare böcker har han i stället excellerat i skildringarna av modern livsleda och mördande medelmåttighet, med stor humor och svärta - och med närmast dystopiska visioner. Han har gett sig på moralfrågor och samhälleliga tabun kring sex, könsroller, prostitution, idealism, rasism, religiös övertygelse (framför allt islam) och överhuvud taget varit allt utom politiskt korrekt. I synnerhet kvinnosynen lämnar en del övrigt att önska. Å andra sidan, vem kan på allvar hävda att en god roman är lika med summan av dess idéer, hur rabiata de än må vara? Eller att läsning måste ha moraliska grunder?
Detta sätts på prov även denna gång. Så här kan det till exempel låta: "Det som är välgörande med en hunds sällskap, är att det går att göra den lycklig; den begär så lite, dess ego är så begränsat. Kanske, i en svunnen tid, var kvinnor i en liknande belägenhet - nästan som husdjur." Citatet är hämtat från - okej, håll i dig nu - en av många DNA-manipulerade inkarnationer av Daniel1, som i en framtida, postapokalyptisk värld ägnar sig åt att studera originalets livshistoria, som utspelar sig i nutid. Med sig i den nymänskliga, känslobefriade isoleringen från de spillror av mänskligheten som strövar över världen i vilda flockar, har han hunden Fox, en kloning av Daniel1:s egen lilla lyckliga hund. Och även om kommentaren är medvetet provokativ vad gäller kvinnor, så tror jag att den egentliga tyngdpunkten faktiskt ligger på hunden och dess förmåga att älska och bli älskad. En nostalgi.
I en värld där individualism, ungdomskult och liberala marknadsvärden styr, finns det efter en viss ålder (40) inget att hoppas eller tro på mer än hundens villkorslösa kärlek och kroppens ovillkorliga förfall. Denna bitterljuva läxa lär sig alltså Daniel1, en firad fransk komiker (likheterna med en viss Houellebecq, firad fransk författare, är för övrigt många, både vad gäller ämnesval, cynism, provokationsfaktor och osannolika publikframgångar trots vedervärdiga åsikter) via två kärleksaffärer. Först med Isabelle, med vilken han har en total intellektuell (och i grunden ytterst krass) gemenskap, som mest verkar gå ut på att hon förstår honom. Men hon njuter inte av sex, och efter fyrtio fallerar hennes kropp fullständigt. En begärslös vänskap mellan man och kvinna, det inser de båda, är det inte tal om. Ett citat av Pascal får illustrera saken.
Sen träffar Daniel Esther, en ung spansk sexgudinna - ja, för hon har nästan aldrig trosor på sig och vill ha precis hur mycket sex som helst. Och med honom, till på köpet! Hennes intelligens består i att veta i exakt vilken situation en man gillar att en kvinna tar honom på kuken. Men säg den lycka som varar, även under sådana förhållanden. Nu är det Daniels kropp som är för gammal, småimpotent, liksom döende. "Åldersskillnaden är det sista tabu som finns kvar", konstaterar han dystert. Problemet med Esther är knappast att hon inte gillar sex - utan att hon, liksom hela dagens ungdom, kidsen, är oförmögen att älska.
Daniel engagerar sig i elohimiternas new age-sekt, som med extremt kitschig inramning predikar evigt liv för sina adepter. "Det enda som absolut inte är kitsch, det är intet", som Daniel uttrycker det, i en av många livsbejakande aforismer. Efter ett möte på Lanzarote börjar sekten utvecklas till en ny storreligion. Incesttabut är upphävt, fortplantningen överflödig, den nya människan reproduceras via DNA-samplingar, och profeten är konceptkonstnär ...
Houellebecqs nya roman har med andra ord höga ambitioner. Mycket är bekant: hippiesekter, de dystopiska dikterna, driften med franska kulturpersoner, vetenskapliga förklaringsmodeller, samhällssatir, namedropping av favoritfilosofer, knulleriet, tristessen och självbedrägeriet - till och med Lanzarote från novellen med samma namn. Att Houellebecq skrivit efterord till Valerie Solanas dystopiska SCUM Manifest är inte oviktigt i sammanhanget - eller hans essä om H P Lovecraft (se GP 5/8). Och även om Houellebecq är ojämförlig, känns spåren för många och för långa. Framtidsskildringen är till exempel något jag har svårt att ta på allvar - Houellebecqs människa är sig ganska lik, och att den går författarens ärende är tydligt. De detaljerade beskrivningarna av framtiden, konsten och människan, har nästan helt tagit över gestaltningen, och olika ämnen diskuteras av romanfigurerna i obegripligt samförstånd. Endast Daniels relation till hunden, är befriad från denna småkrystade kunskapsöverföring. Där finns bara kärlek.
Houellebecqs svaghet, tror jag, är paradoxalt nog också hans styrka. Den ömma punkten stavas Honoré de Balzac. Daniel kallar sig för en "balzacien medium light", men som så ofta är anspråkslösheten ett klart understatement. Houellebecqs eget försök att teckna hela mänskligheten, la comédie humaine, har också resulterat i flera storartade böcker. La possibilité d'une île med sitt 485 sidor långa uppdrag att dissa livet i alla dess varianter, kort eller evigt, är helt enkelt inte den bästa.
