Det finns ett särskilt vemod som dyker upp vid påsktider. En längtan efter det stora allvaret drabbar mig. Körsbärsblommorna fladdrar i vinden, skatorna bygger bo för sina framtida ungar. Som vanligt undrar jag om jag ska försöka ta mig till en mässa i kyrkan på långfredagen. Det blir olika kyrkor varje år, utifrån var jag är. Eftersom jag saknar en andlig kontinuitet så blir det en chansning varje gång. Och så är det den där skränande tanken i bakhuvudet som jag försöker ignorera. Den om att jag inte vet vilka kyrkor som ens vill ha en queerperson.
LÄS MER:Recension: Tori Wrånes på Göteborgs konstmuseum
De religiösa högtiderna hänger löst för mig, uppväxt som jag är i ett sekulärt kristet hem. Jag har tappat årets rytm. Som hönorna som numera lägger ägg året runt, i artificiellt ljus i stora hangarer. Visst kan man äta ägg på påsken, men det är liksom inget speciellt med det. Vi har alltid tillgång till ägg. Vi har alltid tillgång till allt.
Men hur delta om man inte känner de där stora känslorna
Påsken är en tid fylld av stora religiösa känslor, och det är den minst sekulariserade kyrkohelgen.
Först har vi den stor sorgen, över Jesus korsfästelse och död på långfredagen. Sedan den stora glädjen, vid uppståndelsen, som firas på påskdagen.
Men hur delta om man inte känner de där stora känslorna? Långfredagen är en sak, vi har väl alla en mer eller mindre aktiv sorg som skaver någonstans i kroppen. Men den enorma glädjen vid uppståndelsen, den är svår att fejka.
Det är ingen stor andlig upplevelse. Det är inget kollektiv att söka sig till. Det är inget mysterium. Det är mest en algoritm.
Den nya nyandlighet som vuxit fram under det senaste åren, som queer astrologi och nytändningen för tarotläsningar, har varit ett vattenhål för alla oss andligt sökande feminister. Jag har skrivit om den flera gånger och är fortfarande en anhängare. Men man kommer inte så långt där. Varje stjärntecken må vara delar en större stjärnhimmel, men det är ändå en separat konstellation. Astrologigrupper på Facebook må ha många tusen medlemmar, men de diskuterar mest på nätet. Man kan piffa upp sin astrologiska praktik med kristaller och månritualer, men det är ändå ensamt. Astrologi är något man googlar i soffan när man inte orkar läsa. När man mår dåligt och hoppas att någon av sajterna kan säga något tröstande. Det är ingen stor andlig upplevelse. Det är inget kollektiv att söka sig till. Det är inget mysterium. Det är mest en algoritm.
LÄS MER:Astrologi är mysigt – men det är inte feminism
Men jag känner en andlig ensamhet, ett begär efter sammanhang. Vart vänder man sig då? Lyssnar man på Eric Schüldts radioprogram "Text och musik i P1" kan man bli inspirerad att ta en sväng till kyrkan och lyssna på körsången. Är man inne på författaren Johannes Anyurus nyligen startade Instagramkonto kan man se gemytliga foton från fredagsbönen i moskén.
Vid adventstid förra året chansade jag och gick till den närmsta kyrkan, som råkade vara en av de större kyrkorna i Göteborgs innerstad. Men när jag satt där så mindes jag varför jag hade dragits till just astrologin från början. Och varför så många queera personer antagligen känner samma sak. Astrologin sätter inte upp några lagar eller regler för hur man ska leva sitt liv. Det är en individualiserad andlighet som passar in i en nyliberal och kapitalistisk logik på ett deprimerande vis. Men ändå, där jag satt i kyrkbänken saknade jag just det. Predikanten raljerade över ”politiskt korrekthet” och Sveriges, enligt honom, förfärliga ”Jag duger som jag är”-mentalitet. Pensionärerna nickade ivrigt i sina grå vinterkappor. Och jag mindes vad en välmenande men något brysk vän sa till mig angående kyrkan: ”De vill inte ha såna som dig, det vet du ju”.
LÄS MER:Samtida, lokalt och smärtsamt när Phoebe Boswell intar konsthallen
Jag borde ha gjort min research noggrannare. Om man vill hitta en liberal kyrka kan man nämligen söka på orden ”kyrka + präst + gay”. Om en kyrka har en öppet homosexuell präst kan man anta att den är generellt icke-konservativ.
Men så inte i Göteborg. Här man får också upp Erik Johansson, en präst som är öppen med sin homosexualitet men också lever i celibat. Han tycker att homosexualitet är en synd och att äktenskapet mellan kvinna och man är heligt. För två år sedan var han som bekant biskopskandidat, men förlorade. Göteborg är förstås en stad med många ansikten. Här finns också Masthuggskyrkan, där den underbara prästen och HBTQ-aktivisten Lars Gårdfeldt arbetar. Liksom Betlehemskyrkan, som tillhör Equmeniakyrkan (sammanslagningen av före detta Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan, liksom Frälsningsarmén), där det anordnas regnbågskvällar för kristna hbtq-personer under våren.
Författaren Elisabeth Hjorth beskrev i texten ”Den religiösa feministen är en ohanterlig provokation” i Dagens Nyheter (21 nov 2018) sökandet, och kärleken till, en kristen, eller religiös, feminism. Hon menar att den svenska sekularismen ”bara går att förstå i patriarkala termer.” Och det sätter fingret på något, den rädslan för organiserad religion som är så stor i vårt land. Att religion och förtryck hänger samman är nästan självklart. En religiös person anses inte tänka klart. Den är inte rationell, eftersom den tror på en abstrakt gud. En religiös person är suspekt, närmast farlig, i en demokrati.
Vi talar i dag ofta om religion som tvång, men sekularismen är också tvångsmässig i Sverige.
Då är det kanske inte märkligt att det känns närmare för mig och många av mina majoritetssvenska vänner att vända sig till den nya amerikanskt influerade nyandligheten snarare än att gå till den närmsta kyrkan i kvarteret.
Men själv anser jag att just det där, det irrationella, är religionens stora lockelse. Att vända sig mot mysteriet med öppna ögon. Att allt inte går att förklara och inte behöver det heller. Att alla ska få tröst. Att alla ska få känna sig älskade. Vi talar i dag ofta om religion som tvång, men sekularismen är också tvångsmässig i Sverige.
LÄS MER:Det brända tiotalet
Hjorth skriver i sin essä om kristendomen som genomträngd av gudspatriarkat och kolonialism. Jag tänker att erkännandet av detta inte måste innebära att man helt avvisar den organiserade religionens möjligheter. Att det kan finnas ett samtidigt ifrågasättande av, ansvarstagande för och acceptans kring allt det där, som en del av ett andligt sökande. Söker man det mest goda, det mest perfekta sammanhanget, helt utan förtryckande strukturer eller tveksam bakgrund, så får man leta i evig tid. Det är också att förneka vår historia. Kanske är det helt enkelt bättre att gräva där man står. Mer utmanande, större, svårare.
