Demonisering som bara är en hägring

Att fantisera sig stå ovanför de ekonomiska konflikterna, sjungande med änglarna – är ett förhållningssätt, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Debatten om elit och folk har sina poänger. På nätet demoniseras vi som skriver i traditionella media och utpekas som en enda folkföraktande konspiration; medan vi i vår tur etiketterar oss som den självklara motkraften mot all rälig populism. Båda synsätten är egentligen vrängda spegelbilder av varandra, demonerna som blir änglar och tvärtom. Märkligt, då journalister ju är helt vanliga människor, i spalterna ständigt bråkande sinsemellan; media helt enkelt området vi rör oss på. Motsättningarna inom den ramen gäller hur vi förhåller oss till världen utanför den.

Alltså till vildmarken där folk och fä och arbetarklass dväljs. Det debatteras ivrigt om en eventuell medial elit, för och emot. Mer sällan om den ekonomiska eliten. Ty vad som nu antipopulistiskt underförstås är att det inte alls finns någon motsättning mellan de som äger allt mer och de som inte har råd med hyran, mellan privata profitörer och utslitna sjuksköterskor, mellan de som köper sig förmåner och de som förvägras dem av ekonomiska skäl, mellan de som lägger ner en industri och de som mister jobbet.

ANNONS

Frågan är bara hur många som verkligen högt och tydligt vill satsa sin intellektuella prestige på att dessa konflikter inte existerar. Därför i stället dunkelt mummel om ”falska motsättningar” om populism, och så den troskyldiga frågan: vad menar ni med folk? Detta suddiga spörsmål kan förvisso förtydligas: vad menas med sjuksköterska, vad menas med städpersonal, vad menas med papperslösa som jobbar i samhällets gråzoner för skitlöner? Då framstår svaren tydligt. Men när ingen annan bakväg urskiljs kan man alltid villa bort sig i subtila definitionsfrågor.

En meningslös besvärjelse. Motsättningarna avspeglas ju direkt också i media. Min beskrivning ovan kan kallas en traditionell vänsters; mot den ställer andra sina. Så sker hela tiden. Svenska traditionella media är ingen ideologiskt homogen massa. Det konstiga är att både högerpopulister och många som säger sig bekämpa högerpopulismen tycks låtsas så. Kanske därför att det är tryggast att koncentrera sig på en upplyst medieelit kontra populister, än på ekonomisk elit kontra arbetarklass.

Men det är den sistnämnda motsättningen offentliga debattörer förhåller sig till. Även ett undvikande i frågan – att fantisera sig stå ovanför de ekonomiska konflikterna, sjungande med änglarna – är ett förhållningssätt. Klassamhället skär för övrigt också tvärs igenom den officiella vänstern. Som inte är ett ”vänsteretablissemang” utan en dominerande trend vars varaktighet nu sakta bleknar bort – som trend alltså, inte som vänster. Då återstår sakfrågorna, och kampen för dem. Också det kommer att återspeglas inom media. Näthögerns demonisering är enbart en hägring. Änglakören likaså.

ANNONS
ANNONS