Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Demokrati på femton minuter

Dialog Södra älvstranden skulle bli ett demokratiprojekt. Göteborgarna skulle få vara med och bestämma. Men visionerna blev inte de förväntade. Mattias Hagberg undersöker hur det egentligen står till med demokratin i Göteborg.
Äggklockan står på femton minuter. I hörsalen på stadsbyggnadskontoret sitter Göteborgs ledande politiker bänkade. De är där för att lyssna på de förslag och visioner, som sex medborgargrupper jobbat fram för Södra älvstrandens framtid. Gruppernas arbete ingår i det experiment med medborgarinflytande som kommunen initierat, den så kallade Dialog Södra älvstranden. De sex grupperna, som vardera fått 300 000 kronor för sitt arbete, får maximalt prata i femton minuter. Sedan ringer klockan. Någon tid för diskussion eller frågor finns inte.
Sammanlagt tar de sex presentationerna inte mer än en dryg timme. Trots det lämnar två av stans ledande politiker, Göran Johansson och Anneli Hulthén, lokalen innan presentationerna är klara. Det är den 30 november 2005 och det har gått nio månader sedan Göran Johansson invigde dialogen med orden: "En sak har vi bestämt och det är att folket skall bestämma."

Dialog Södra Älvstranden kom till som en reaktion på kritiken mot utvecklingen av Norra älvstranden. Där hade det talats om toppstyrning och om en process som legat helt i händerna på några få tongivande politiker. Och om att denna toppstyrning givit Göteborg ett exklusivt men trist reservat för välbärgade.
Efter sina presentationer den 30 november är flera av medlemmarna i medborgargrupperna besvikna. Var detta allt? Var politikerna inte mer intresserade? Besvikelsen fördjupas under våren. Bollen ligger nu hos den utvärderingsgrupp som stadsbyggnadskontoret bildat tillsammans med det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling AB. Utvärderingsgruppen skall analysera de sex förslagen och ur alla idéer och tankar skall de vaska fram ett färdigt planförslag som skall presenteras i samband med invigningen av Götatunneln i mitten på juni. Men trots att man lovat att dialogen skall fortsätta och att stadsbyggnadskontoret skall ha kontinuerlig kontakt med grupperna för att kunna ställa frågor och fördjupa sig i deras tankar är det tyst - knäpp tyst. Januari, februari och mars rullar förbi utan att något av lagen hör ett ljud från utvärderingsgruppen. Efter hand börjar medborgargrupperna att tröttna och kritiken hårdna. När de träffas i mitten på mars för att diskutera demokratiaspekten i dialogen bubblar besvikelsen upp till ytan.
Inom flera av grupperna är man förvånad över tystnaden. Man är besviken över politikernas ointresse och man är orolig för att dialogen bara skall bli en demokratisk parentes utan något egentligt värde; att dialogen bara varit ett spel för gallerierna.
I början av maj bryts tystnaden. Efter påtryckningar från flera av de inblandade bjuder stadsbyggnadskontoret in till möte. Nu skall dödläget brytas, nu skall alla eventuella missförstånd redas ut och diskussionen få nytt liv. På mötet berättar de fyra planarkitekterna i utvärderingsgruppen, Sten Imberg, Olle Lindkvist, Lennart Widén och Anders Svensson, att det finns en enkel förklaring till tystnaden; det har helt enkelt varit svårare att analysera förslagen än man hade väntat sig.

Man kan misstänka att förslagen inte var de som tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret räknat med. Flera av medborgargrupperna har nämligen lyft in stora och komplicerade frågor kring makt, segregation och utanförskap i sina visioner och analyser. Man kan misstänka att dessa frågor är för stora och handlar för mycket om maktrelationer för att passa in i tjänstemännens normala arbete. Hade man verkligen räknat med att behöva ta ställning till tunga och komplicerade frågeställningar?
Svaret är nej.
- Det är mycket att fundera på, säger Lennart Widén, när jag träffar honom i mitten av maj. De sex visionerna om Södra älvstranden skall bakas ihop till ett förslag. Det är inte enkelt. Förslagen är ganska spretiga och de innehåller många frågeställningar som vi skall ta hand om. De stora frågorna kring exempelvis segregation i staden som helhet kan vi inte ta ställning till. Det är inte vårt jobb. Vi skall bara ta hand om de synpunkter som är direkt applicerbara på ett planprogram enligt plan- och bygglagen.
Och så tillägger han:
- Det verkar tyvärr som om flera av grupperna tror att den här processen skall ta hand om alla dessa frågor, men så är det inte.
Sten Imberg och Olle Lindkvist på Älvstranden Utveckling AB är inne på samma spår.
- Instruktionerna till medborgargrupperna var väldigt öppna och vi efterfrågade visioner. Men det är inte alldeles enkelt att ta hand om allt material och alla idéer vi fått in, alltifrån stora och övergripande frågor som just segregationen i Göteborg till var parkbänkar bör placeras. Planprogram och detaljplaner är inga bra instrument för att hantera den här typen av frågor.

Det är någonstans här, i synen på vad som är politiskt och vad som är opolitiskt, som dialogen har havererat.
- Det finns en motsägelse i tjänstemännens inställning, säger Catharina Thörn, projektledare för lag Ord&Bild, och fortsätter:
- Om man ber oss om långsiktigt hållbara visioner för det sociala livet på Södra älvstranden så får man just visioner. Men våra visioner var kanske oväntade. Man hade kanske inte väntat sig att vi skulle lyfta in konkreta frågor kring segregationen i den här processen. Man hade kanske inte väntat sig att vi skulle föreslå att Södra älvstranden delvis bebyggs med hyresrätter, dit invånare i segregerade bostadsområden har förtur.
Matilda Lindvall, projektledare för lag Rhizom, funderar i samma banor.
- Man måste ha räknat med att få politiska förslag när man initierade processen, men jag vet inte om man är redo att hantera dem, säger hon.
Kommunen har lyft fram dialogen som ett vågat demokratiskt experiment. Göran Johansson har pratat om öppen debatt, om inflytande och om offentliga samtal. Det hela har känts luftigt och lätt; alla medborgare är välkomna - nu skall vi äntligen få en demokratisk stadsplanering, där alla göteborgares känslor och tankar kanaliseras in i processen.
Men demokrati är inte lätt. Det inser man snabbt när man följer dialogen. Demokrati tar inte femton minuter. Demokrati är inte något konfliktfritt.

Tyvärr verkar det inom Göteborgs kommun finnas en ganska endimensionell syn på demokrati; lyssnar man lite extra mycket på medborgarna så är man lite extra demokratisk; går man utöver de vanliga ramarna är man närmast radikal.
När man pratar med tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret och på Älvstranden utveckling AB och när man lyssnar på de politiker som talat mest om dialogen inser man ganska snabbt att synen på demokrati skiljer sig från den som många av medlemmarna i medborgargrupperna ger uttryck för. Dialog Södra älvstranden är först och främst ett demokratiskt experiment och inte ett sätt att få fram intressanta idéer och lösningar för att göra älvstranden attraktiv. Men om det skall bli ett lyckat experiment krävs mer av politikerna och tjänstemännen. Det krävs en djupare förståelse för kopplingen mellan konfliktfyllda intressen och demokrati. Det krävs mer än femton minuter.
Det går inte att planera för Södra älvstranden utan att tala om makt, segregation och utanförskap. Det är omöjligt att komma förbi dessa frågor och det är omöjligt att skapa en stadsplanering som tillgodoser "folkets" vilja - för det finns inte ett utan flera intressen, och dessa intressen står inte sällan i konflikt med varandra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.