Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

GP:s deckarspecialist Maria Näslund. Bild: Lisa Thanner
GP:s deckarspecialist Maria Näslund. Bild: Lisa Thanner

Maria Näslund: Deckarna skapar sina egna världar

Maria Näslund drömmer sig bort till Doggerland.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I sommar skulle jag vilja resa till Doggerland. Flyga till huvudstaden Dunker, köra vägen längs kusten mot den lilla fiskebyn Langevik på huvudön Heimös östra sida och sedan promenera i hamnen bland vita stenhus och gamla sjöbodar. Lyssna på invånarna när de på doggerska diskuterar årets upplaga av ostronfesten och kanske ta en tur till den lokala puben. Det går förstås inte. Doggerland har inte funnits på många tusen år, men var en gång i tiden ett landområde i Nordsjön mellan Storbritannien och Danmark. En rest är det som i dag går under namnet Doggers bankar. Men även om det inte går att resa till Doggerland är landet nu en i allra högsta grad levande önation, tack vare författaren Maria Adolfsson. Hennes kriminalroman Felsteg är den första i en serie med polisen Karen Eiken Hornby i huvudrollen och den utspelar sig i just detta land.

LÄS MER: Slitna murvlar och lek med referenser

Det är en fantastiskt bra idé som också är skickligt genomförd. När andra deckarförfattare gör slut på befolkningen i Sandhamn, Fjällbacka eller någon del av Gotland tills man inte orkar läsa mer hittar Adolfsson på ett helt eget land. Inte en liten by i Skåne eller en småstad i Norrlands inland utan en hel jädra nation med eget språk, flagga och kultur. Snacka om att sätta sina egna gränser – vilken total frihet!

Då och då under läsningen tittar jag på kartan som finns med på insidan av bokens omslag; man vill ju gärna ha koll sin omgivning. Av naturliga skäl blir Doggerland något av en lyxig blandning mellan engelskt och danskt med en gnutta nederländskt, en utmärkt och trygg blandning för läsare av kriminalromaner. Här får vi ett landskap som inte sällan påminner om det brittiska, men även den danska mentaliteten och något helt nytt: det typiskt doggerska. Sverige är också med på ett hörn i berättelsen, men är samtidigt ganska avlägset.

Utan en bra intrig hjälper dock varken ett verkligt eller påhittat land och Adolfsson får till slut ihop alla ganska lösa trådar. Ändå är jag mest intresserad av Karens liv – och Doggerland. Karen bär på en ofattbart stor sorg och som läsare bryr man sig om henne, ungefär på samma vis som man håller tummarna för den ständigt törstiga Malin Fors i Mons Kallentofts böcker om Linköpingspolisen.

LÄS MER: Njutning för språknördar

En annan som lyckas skapa närvaro och förflytta läsaren till sin miljö bland sommarens böcker är debutanten Stina Jackson från Skellefteå. Hon har förlagt sin deckare till en liten ort vid riksväg 95, kallad Silvervägen, i midnattssolens land. Här är nätterna nästan plågsamt ljusa samtidigt som ett mörker är ständigt närvarande; en tonårsflicka försvann för tre år sedan och nu händer det igen. Den hotfulla skogen, alkisbarnets ångest, pappans desperation – hos Jackson blir allting levande och trovärdigt. Och trots allt fruktansvärt i boken så får man lust att åka den där vägen (som jag nu tagit reda på är den enda svenska riksvägen på kalfjället). Kanske blir det en tur dit i sommar; Doggerland får vackert vänta till nästa bok om Karen Eiken Hornby.