Skogen. För många ger den ro och trygghet, för andra är den något farligt och främmande. I Joni Huttunens korta debutroman är den på många sätt central. Eller åtminstone den stora behållningen.
Skräck och spökhistorier är svårt. Variationer på teman som inte ändå inte bör vara upprepningar, som helst bör skrämmas på något sätt och åtminstone någon gång överraska. Huttunen lyckas inte där, även om han emellanåt målar upp vackra, mörka eller suggestiva bilder.
Rötter och hemligheter
Sökaren Miika är uppvuxen i en av Göteborgs betongförorter, med fattigdom, fylleri och droger. När han av sin ensamstående mamma får veta att familjen har en stuga iFinland bestämmer han sig genast för att åka dit, trots hennes förbud. Han ska skriva klart sin roman. Hitta sig själv, sina rötter och utforska släktens historia som han aldrig fått höra. Men i stugan finns inte bara minnen av släktingarna, utan något mer konkret och våldsamt och Miika kommer närmare hemligheterna än han ens kunnat tänka sig.
Miikas ankomst blir en katalysator. Han är på ett sätt viljelös och troskyldig, men också något av en självdestruktiv dagdrivare. Kanske är det för att han är så vilsen isig själv som de mörka energierna istugan så snabbt dras till honom. Det dröjer inte länge innan spökena visar sig. I drömmar, via korta rader på hans skrivmaskinspapper och till sist i fysisk form. Miika själv hamnar i en besatt galenskap, påeldad av billig sprit.
Närhet till skogen
Huttunen är uppvuxen i Bollebygd, och kanske är det därför stadskillen Miika förses med en sådan självklar men på många sätt förvånande närhet till den stora granskogen och naturens både bildliga och bokstavliga mörker. Han är en vardagsgrubblare vars insikter gränsar till banaliteter och som läsare vet jag inte om det är medvetet eller inte. Finland både romantiseras och exotiseras.
Till sist är det skildringarna av skogen som är den stora behållningen. För den som gillar skog är det är svårt att inte bli sugen på en rejäl skogspromenad.
