Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mattias Hagberg.

Debatten om olika kulturer är ett gift

Om några dagar är det val, ett val som kan förändra den politiska kartan i grunden. Mattias Hagberg skriver om världens största bedrägeri.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Var går den stora skiljelinjen i årets val? Mellan politiker som står till vänster och politiker som står till höger? Mellan de som betonar det moderna och de som lyfter fram det traditionella?

Nej, jag tror inte det. Den största konfliktlinjen löper mellan politiker och opinionsbildare som försöker hålla sig till fakta och de som mer än gärna förvränger och hittar på.

LÄS MER: Det handlar om statistik, dumbom!

Jag nämner inga namn, inga partier. Lögnens företrädare finns lite här och där inom svensk politik, såväl till höger som vänster. Men de har en tydlig tendens att klumpa ihop sig ute i ena kanten av det politiska spektret.

Ja, ni fattar.

Allt detta började med ett enormt bedrägeri, kanske världshistoriens största bluff: rasismen.

Under sjutton- och artonhundratalen skapade europeiska och amerikanska vetenskapsmän en väldig mytologi runt mänsklig fysionomi. De mätte, vägde och räknade, enbart för att bevisa sådant de redan trodde, som att människor med ljus hudfärg skulle vara bättre än människor med mörk.

Att allt detta var en skrämmande lögn är det nästan ingen som betvivlar idag. Trots det lever många av rasismens avarter vidare. Det finns uppenbarligen en stark önskan att dela in människor i grupper och hierarkier – till vilket pris som helst.

Man skulle kunna tro att Andra världskriget och Förintelsen gjort rasismen omöjlig. Att lögnen var synad, en gång för alla. Men så var det inte. Bedrägeriet fick bara en ny skrud. Framträdde på nytt under annat namn.

Istället för ärftlighet började rasismens företrädare att prata om kultur och ursprung.

Redan ett par år efter kriget konstaterade den franska fascisten Maurice Bardèche nöjt att idén om distinkta kulturer gjorde allt mycket lättare för den högerextrema rörelsen. Han skrev att denna tanke öppnade oerhörda möjligheter. Då kan man, slog han fast, ”erkänna, till och med hävda, rasernas olikheter men samtidigt kalla sig antirasist.” (Citerat efter Elisabeth Åsbrink, 1947, Natur och kultur).

Ras blev kultur – men lögnen bestod.

Och precis som den vetenskapliga rasismen behövde hårda siffror för att lyckas med sitt bedrägeri, behöver dagens bluffmakare en vetenskaplig fernissa. Det är därför de alla är så besatta av statistik. Helst av allt vill de generalisera utifrån några enskilda fall. De vill få det uppenbart avvikande att framstå som det normala. Logiken är lika simpel och lögnaktig som under rasvetenskapens glansdagar: Några enstaka utomeuropeiska invandrare begår brott – därför är alla invandrare brottslingar.

Debatten om kultur och samhällsproblem är ett gift. Den är en trojansk häst som fört in gamla rasistiska tankemönster i politikens mittfåra.

Det gäller att syna bluffen innan det är för sent.

Tänk på det nästa gång någon talar om svenska värderingar med stolthet i rösten och ställer dem mot ”värderingar från andra kulturer”.