Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Handke är årets Nobelpristagare i litteratur. Bild: Carl von Scheele

Debatten om Handke liknar en hetsjakt

Mikaela Blomqvist, GP:s kritiker och ledamot i Nobelkommittén om de senaste veckornas debatt kring Nobelpristagaren Peter Handke. Hon tycker att kritiken av författarens hållning till kriget i Jugoslavien missar att litteratur och journalistik inte är samma sak. "Kan enstaka intervjusvar eller ett tal på Slobodan Milošević begravning radera ut 12 000 sidor litteratur? Jag tycker inte det".

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Johannes Anyuru: Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?

LÄS MER: Steve Sem-Sandberg: Peter Handkes verk förblir en stor läsupplevelse

Varje poetisk text är problematisk, i grunden skandalös. Orden är inte mina utan Peter Handkes, riktade till en krigsreporter som intervjuar honom 1996. Om jag inte var beredd att skriva under på dem förut så är jag det efter att ha sett de reaktioner som Svenska Akademiens beslut att tilldela Handke Nobelpriset i litteratur år 2019 har väckt. Hälften av debattörerna verkar ha förlorat förmågan att läsa och försvarar idogt sin rätt att låta bli. Andra halvan har i sin iver att fördöma Handke glömt hur litterär text fungerar, hur den skiljer sig från journalistiken. Ytterligare en grupp sprider rena lögner, över det har förlaget Suhrkamp som SvD (31/10) rapporterar sammanställt en lista. Handke fortsätter intervjun: ”Jag skulle gärna bli än mer skandalös.” Hur skall man förstå denna önskan?

1973 tar Handke emot Georg Büchner-priset. I sitt tacktal frågar han: ”Varför är det så förfrämligande att leva ett liv som är politiskt i varje enskildhet?” Talet skissar en rörelse från det politiska, hopplösa, fastlåsta vardagslivet till det poetiska, befriande, begreppsupplösande berättandet. Rörelsen återkommer i Handkes texter. För den österrikiske pressattachén Gregor Keuschnig i romanen ”Den sanna känslans ögonblick” från 1975 gestaltar den sig som en plågsam inre förvandling där Keuschnig från en dag till en annan börjar betrakta världen utan färdiga raster. Allt faller isär, blir ont och absurt. I korta ögonblick av tillförsikt anas ändå en sällsam lycka, inte utanför men mitt i civilisationen. Keuschnig ser ett kastanjeblad, en bit av en fickspegel och ett barns hårspänne och finner i dem ”IDÉN om en hemlighet som finns till för alla!”

Handkes essä innehåller inga nya alternativa fakta, vilket förövrigt hölls emot honom när den först publicerades. Hans mediekritik grundar sig i det estetiska.

Versalerna och utropstecknet visar på den direkthet som kännetecknar Handkes högst läsvärda men kommersiellt gångbara 70-tal. Under 80-talet blir hans böcker alltmer konstfärdiga och hermetiska. Den oupptäckta värld Keuschnig finner bortom begreppen får i dem en större tyngd, varaktighet och skönhet. Det väcker motstånd i den tyska kulturvärlden. Läsartortyr och helvetesvandring, skriver tidningen ”Die Zeits” kritiker om den utmärkta romanen ”Upprepningen” från 1988. De mystiska men alltjämt världsliga ögonblick av harmoni som återfinns i många av böckerna får en del kritiker att beskylla Handke för religiositet.

Anklagelsen säger något om den betydelse Handke tillmäter litteraturen. Genom läsandet och skrivandet möjliggörs en annan, försonlig blick på tillvaron. Således är det inte som offentlig intellektuell eller mediepersonlighet som författaren bäst tar ansvarar för världen, utan som berättare. I filmen ”Himmel över Berlin” från 1987 drömmer en äldre man om ett fredens epos. Med ”Die Obstdiebin” från 2017 vill jag hävda att Handke har lyckats skriva ett sådant. De faror som då och då hotar romanens unga huvudperson Alexia visar sig vara inbillade. Textens ljuva lätthet gör all intrig överflödig.

LÄS MER: Mikael van Reis: Peter Handke är långsamhetens försvarare

Det är också mot denna bakgrund som Handkes reseberättelser från det krigshärjade Balkan bör läsas. De utgör en tjugofemtedel av hans samlade skrifter, att rätt förstå dem verkar kräva en kunskap om författarskapet som helhet. För den som är förtrogen med Handkes sätt att skriva under 1990-talet är de långa slingrande meningarna i den stillsamma huvuddelen av ”Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien” från 1996 på intet sätt insinuanta. De döljer ingen hemlig ideologi, snarare försöker de närma sig världens inneboende hemlighet, i frånvaron av ideologi.

Lika väntat är att Handke hellre än krigsskeenden beskriver förment obetydliga detaljer ur folkmyllret i Belgrad eller bitar av den serbiska landsbygden. Här kan man med fördel jämföra ”Eine winterliche Reise...” med romanen ”Mitt år i Ingenmansbukten” från 1994. I den har ett tyskt inbördeskrig precis avslutats. Det nämns med några få meningar, trots att boken är över 700 sidor lång. Av den franska förorten Chaville och dess omgivningar får läsaren däremot en grundlig beskrivning.

Varje poetisk text är problematisk, i grunden skandalös. I Sverige 2019 är den meningen dessvärre helt och hållet sann.

Ja, jag förstår att det är skillnad mellan fiktion och verklighet. Faktum är att det är det som är huvudpoängen i den mediekritik Handke för fram i inledningen till ”Eine winterliche Reise...” och som har fått en del skribenter som Victor Malm i Expressen (17/10) eller Magnus Ullén i Aftonbladet (28/10) att jämföra Handke med den tyska högerextrema rörelsen som talar om ”Lügenpresse”, det vill säga "ljugmedia". Sådana associationer leder fel. Handkes essä innehåller inga nya alternativa fakta, vilket förövrigt hölls emot honom när den först publicerades. Hans mediekritik grundar sig i det estetiska. Invändningarna riktar sig mot den journalistik som liknar dålig poesi, som med valhänt och vårdslöst bildspråk fördunklar verkligheten.

En sådan kritik av medierna framstår nu som särskilt angelägen. De senaste veckornas hetsjakt på Handke har handlat mycket om vad han har sagt i olika tidningar. Men kan enstaka intervjusvar eller ett tal på Slobodan Milošević begravning radera ut 12 000 sidor litteratur? Jag tycker inte det. I en klargörande artikel i SvD (24/10) undrar Thomas Steinfeld över att så många debattörer verkar tro att nyckeln till Handkes över femtio år långa författarskap finns just i ”Eine winterliche Reise...”. Jasenko Selimović går längst när han i Expressen (18/10) hävdar att Handke ”låtsas vara poetisk” som vore författarskapet bara en täckmantal för att subliminalt kunna föra fram politiska budskap. Men Dan Jönsson opererar enligt samma logik när han i en eftertänksam OBS-essä (31/10) misstänkliggör en enskild mening ur Handkes ”Långsam hemkomst” från 1979. Jönsson beskriver att han ”hajar till” när romanens (fiktiva!) huvudperson säger ”Jag tycker inte om det här århundradet".

Det är ett av de mildare exemplen på alla underliga, kontextlösa läsningar i denna debatt vars egentliga fråga förefaller vara hur fritt och eget en författare som Handke tillåts tänka och skriva. Varje poetisk text är problematisk, i grunden skandalös. I Sverige 2019 är den meningen dessvärre helt och hållet sann.

LÄS MER: Johannes Anyuru: Nobelpriset är uppenbart politiskt

LÄS MER: Ska bara personer med moralisk resning få Nobelpris?