De yttersta tidernas budbärare

ANNONS
|

Burning Beauty, en glödande, förvriden och brådskande skönhet sprider sig genom hela Fotografiska i David LaChapelles största retrospektiv hittills. Äntligen ägnas all uppmärksamhet åt en enda konstnär och äntligen är fotografierna vrålstora. De maffiga anspråken är kongeniala med stjärnfotografen David LaChapelle som för sex år sedan lämnade storstadsglittret för det natursköna Hawaii. Trots de enklare vanorna vidareutvecklar han det gränsöverskridande och gudomliga, och plåtningarna är inte mindre påkostade.

David LaChapelles saga började när Andy Warhol tog den unge adepten under sina vingar och öppnade porten till fotomagasinens spegelsalar. Innanför hittade han, under loppet av tjugofem år lyx, sex, dekadens, Bibeln, konsumtionskritiken och klimatkrisen. När David LaChapelle fotograferar superkändisar eller gör modeuppdrag för Vogue är det hela tiden med ambivalensen i behåll. Hans hyllningar är så dystopiska och hans kritik så förförisk att han plockar poäng i båda lägren.

ANNONS

Stjärnorna står på kö för att låta sig fotograferas av LaChapelle och de ställer upp på vad som helst. Lil’ Kim: Blow-Up Doll, porträttet av den hårdsminkade, gapande stjärnan är illusoriskt likt en sexdocka. Eller den nakna Lil’ Kim spräcklig av Louis Vuitton-logotyper som målats på hennes mörka hud. Gränsen mellan människa och vara har aldrig varit mer diffus. I David LaChapelles fotografier finns ofta referenser till rykten eller profetior om martyrskap, Paris Hilton som överjordisk mellan två poliser. På en mikrosekund fladdrar det förbi, kändisvärldens uttolkningar, från Irving Penn och de artigt svartvita porträtten via Anton Corbijns romantiska ensamvargar, och nu det exhibitionistiska där njutning bor granne med avsmak och vördnad med förakt.

I sina musikvideor poängterar LaChapelle det tragiska än mer, Britney Spears slåss med paparazzis, bråkar med en pojkvän och drunk­nar i ett badkar. Ofta kulminerar de onda sagorna i ett ambivalent slut där hoppet spirar. Ibland passeras dödens barriär, Courtney Love i en pietà-framställning med en Kurt Cobain look-alike och Michael Jackson efter sin bortgång gestaltad med hjälp av modeller. David LaChapelle menar att döden varit en följeslagare för honom sedan aidsepidemin i 80-talets New York, men att han är övertygad om att den mänskliga energin inte försvinner.

ANNONS

Katastrofer och återuppståndelse har alltid varit ett stort tema för den postmoderna barockmästaren LaChapelle. Han har fotograferat haute couture mot förstörda villaområden, men när en icke konstgjord orkan slog mot USA beskylldes han för cynism. Nu arbetar han utanför magasinens ramverk och kan rida ut alla stormar, undergångar och möten mellan himmel och helvete som den äldre konsthistorien är full av. I arbetskrävande fotosessioner bygger hans team upp helgjutna världar som förevigas med kameran. Rötterna till sådana levande bilder är 1800-talets tableaux vivants, och traditionen har uppdaterats med flera nutida fotografer, som Gregory Crewdson, vars metoder är snarlika men estetiken helt annan.

David LaChapelles kanske mest ambitiösa projekt i genren är parafrasen på Michelangelos Syndafloden. De halvdränkta människorna är tatuerade, har silikonbröst och räddar sig på ett parabolfat medan Gucci-skyltar sjunker. På sätt och vis avtäcker LaChapelle det kitschiga i äldre tiders konst, historiens dåliga smak som vi är blinda för eftersom vi lever i en annan tid. Vad gäller onaturliga kroppar fanns de även hos Michel­angelo som smackade på ett par väsenskilda kvinnobröst ovanpå androgyna gudinnors bringor.

ANNONS

Ett annat memento om att vi lever i den yttersta tiden får sin gestalt i översvämmade konstmuseer. I bilderna av förödelsen gör LaChapelle en tveeggad hommage till sina post-poppiga artfränder som Jeff Koons och Damien Hirst. En ökänd haj drunknar blodig i en sprucken monter. Det finns flera blinkningar till Hirst i utställningen, den mest poetiska är serien där halvt påklädda och till synes livlösa människokroppar svävar under vattenytan. Det är bara vitrinen och djurskruden som saknas.

Många av utställningens spår knyts samman i två bilder där Amanda Lepore, New Yorks transdrottning och LaChapelles musa, iklär sig rollen av Andy Warhols porträtt av Marilyn Monroe och Elisabeth Taylor. Amanda Lepore, född man, är via otaliga plastikoperationer sitt eget konstverk. Här gestaltar hon en bild av en bild i en viskningslek där kvinnlighet och skönhet löpt amok. Det är groteskt och ändå så begripligt. Det här är vår tid av referenser, makeovers och längtan efter gudar som för länge sedan demonterats.

David LaChapelle framstår som en budbärare med känsloläget så uppskruvat och de grälla färgerna så kitschiga att man inte ens ids ta ordet i sin mun. Fotografierna är gudomligt vackra och hejdlöst fula om vartannat, irriterande drabbande och ikoniska. LaChapelles styrka är att han både bejakar och förskjuter det vi åtrår och att han ställer upp en spegel för konsekvenserna av vår civilisations gränslösa begär. Att det bara är yta spelar mindre roll, för vi kommer alla att brinna vackert i vårt stylade helvete.

ANNONS
ANNONS