Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Anna Björklund: De vuxna stjäl barnens chans till uppror

Kjolreglerna på Internationella engelska skolan har anklagats för att vara både hederskulturell och antifeministisk. Anna Björklund ser ett gäng arga vuxna stå i vägen för elevernas chanser att själva träna kritiskt tänkande.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Men Anna, du visar ju halva bysten.”

Jag kommer ihåg exakt när det sas, det var inför skolfotograferingen i nian och vi hade regler för hur mycket hud man fick visa. Jag försökte ta reda på exakt var gränsen gick, var det verkligen bara axlarna som behövde döljas som de sagt, gick alla andra kroppsdelar bra att ha nakna? Min klassföreståndare tröttnade på mina ettriga frågor – ”det här linnet då?” – och drämde till slut till.

”Halva bysten”, vi fnissade.

Året därpå gick jag i en skola där man hade skoluniform. Tidigare hade den använts av praktiska skäl, för att skapa ordning och sammanhållning och underlätta för föräldrarna. Någon liberal våg före min tid hade det ändrat på det, nu fanns uniformen bara av tradition, en dag i veckan och på högtider.

LÄS MER: Internationella Engelska Skolan om klädkritiken: ”Vi mäter inte kjolar”

Man fick välja mellan byxa och kjol, slipovern fanns i olika färger och skjorta fick man ha sin egen, bara den var vit. Trots att kavajen var varm på sommaren och kall på vintern och jag aldrig riktigt fattade hur man knöt en slips så gillade jag det, jag tyckte det såg fint ut när vi gick allihop mot aulan med likadana jackryggar.

Ändå hade jag alltid guldfärgade skor till. Svarta skulle de vara, påminde lärarna. ”Jag får skavsår av de andra”, sa jag. De himlade med ögonen, ”köp nya då?” ”Jag har inte råd”, sa jag utan att veta om det var sant eller inte, jag bara testade om det höll.

När Nyamko Sabuni i SVT:s 30 minuter i veckan fick frågan om klädkoder i grundskolan svarade hon att ”jag tror vi har för få ordningsregler i skolan, inte för många”. Liberala föräldrar storknade, vad fan är detta för fascism? Liknande reaktioner hördes när Jensens skola i Göteborg förbjöd becknarväskor och mjukisbyxor. Lever vi i en diktatur eller?

LÄS MER: Jensens rektor har fel om mjukisbyxan

Ännu argare blev de frisinnade vuxna när det kom ut att Internationella engelska skolan har en regel om att kjolar inte får vara kortare än så långt handen når när man står rakt. Vi hade samma regel för våra uniformskjolar (som man kunde hissa upp i midjan för att visa mer ben) och en armlång kjol är, för de som undrar, jävligt kort. Ändå har regeln kallats både hederskulturell och antifeministisk. “Bättre åtgärda mäns attityder än kvinnors kjollängder”, verkar vara den allmänna uppfattningen.

De som upprörs är oftast gamla nog att själva ha barn eller barnbarn, ändå gör de gärna revolt mot skolregler, för den sortens revolt är det finaste de vet. Under den andra halvan av 1900-talet har den typen av auktoritetstrots varit nästan synonymt med det intellektuella, demokratiska, ja, alla tankemässiga statusmarkörer man kan komma på.

Jag såg Carl Johan De Geers utställning ”Den stora missuppfattningen”, vars titel roligt nog syftar på hans egen idé om hur man skulle rädda världen. De Geer är nu flera år över åttio men är fortfarande en symbol för det som kallas det sunda ungdomsupproret, det som alla helst ska gå igenom, annars är man antingen ohälsosamt kuvad eller dum i huvudet.

Och jag håller nog med. Jag tror De Geer hade skitkul när han var ung och bråkade med allt borgerligt tjafs. Att få bråka när man är ung är toppen, både en uppvisning i energi och vilja och ett experiment med vem man är, vad man vill vara, vilken skit man tar och inte.

LÄS MER: Recension: ”Mina nio liv” av Hanif Bali

Skolans regler är perfekta, som gjorda för att testa att vara något slags egen tänkande varelse samtidigt som sammanhanget är tryggt. De kan nästan fungera som en modell av samhället, där man inte bara övar på produktion och samarbete, utan också på motstånd och principer. Färgen på skorna hade ingen betydelse, såklart, men att pröva rollen man tilldelats ovanifrån hade det.

Frågan är hur barnen ska kunna genomföra det här experimentet med auktoritet och lydnad, tvång och revolt, om föräldrarna alltid stjäl barnens chans till uppror? Hur man ska kunna lära barnen vad demokrati är, om allting redan är så jävla demokratiskt.

LÄS MER: Dagens Jolene vill både ta din man – och ditt jobb

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.