Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

 Att behöva bevakning när man går till skolan är en del av vardagen för många judar, skriver Sara Abdollahi.

De vågar inte låta barnen gå till skolan, i Sverige, idag

Vi bör på allvar oroa oss när mötesplatserna för judar krymper medan antisemitismen bjuds in och slår sig ned som hedersgäst.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under förra veckan meddelade Carinne Sjöberg, talesperson för Judiska föreningen i Umeå, att föräldrar inte längre känner sig trygga med att ha sina barn i judiska skolan. Judiska föreningen säger upp lokalen och lägger ned på grund av hot från nazister.

Händelsen är en av många. Att behöva bevakning när man går till skolan, besöker synagogan eller hänger på ett ungdomshus är en del av vardagen för många judar, och har varit så väldigt länge. Både i Sverige och runtom i Europa. 

För ett par år sedan berättade Göteborgsrabbinen Hillel Lavery-Yisraeli om sitt första möte med Sverige: han var på Sahlgrenska sjukhuset och två rakade män kom fram och skrek ”Sieg heil”. Sedan dess har det eskalerat och antisemitismen har fått honom att fundera på att flytta från Sverige.

Samtidigt vittnar en ung israel som flyttat till Stockholm om hur hans mamma är orolig eftersom israeliska tidningar skrivit så mycket om antisemitismen i Sverige. Han och hans israeliska kompisar vågar inte prata hebreiska när de är ute och går utan pratar istället engelska med varandra. 

Exemplen på hur antisemitism begränsar judars liv är otaliga och en del av en större struktur. Men antisemitism cementeras inte enbart av extremister, utan också av människor som tillsynes är på rätt sida av historien. Som när jag läste kvällskursen “Fransk idéhistoria efter andra världskriget” vid Lunds universitet. En filosof som kom på tal var Martin Heidegger. 

Mycket kan man säga om vikten av att vända och vrida på perspektiv. Speciellt på universitet. Och Heidegger har bidragit med väldigt intressanta tankar om exempelvis tiden. Men när läraren började förklara för oss att Heideggers nazistiska engagemang berodde på att han endast var ett offer av sin tid var vi flera som ifrågasatte lärarens relativisering. 
Vi är alla barn av vår samtid. Men vi är också tänkande människor som vid en viss tidpunkt har ett ansvar att välja. Ett val som kan komma att definiera om vi blir ihågkomna som medlöpare eller medmänniskor. 

Ta till exempel Maria Källsson, vd för Bokmässan, ett forum som både är ett kommersiellt gångbart jippo och en mötesplats där människor kommer samman och samtalar om litteratur och kulturpolitik. Efter att förra året först ha sagt ja till den högerextrema tidningen Nya Tider och sen sagt nej och sen släppt in dem igen har Källsson nu bestämt sig för att ge dem plats även på årets mässa.

Men ingenting hos ideologier som en gång förintade miljontals människor kommer att förändras. Därför råkar ansvariga för Bokmässan bli medhjälpare till grupper som använder yttrandefrihet för att flytta fram sina positioner, för att när de slutligen fått tillräckligt mycket makt, avveckla den. 

Och inte att förglömma, det finns inga trygga rum. Däremot bör vi på allvar oroa oss när mötesplatserna för judar krymper medan antisemitismen bjuds in och slår sig ned som hedersgäst.