Min relation till SVT har börjat likna min relation till fullkornsgröt. Något jag pliktskyldigt pinnar i mig för att det ”nog är bra”, smärtsamt medveten om att jag också skulle kunna unna mig avokadotoasts, råpressad juice och betydligt bättre, mer välproducerad underhållning och information på en streamingtjänst nära mig.
Nu riskerar också min bokläsning att gå samma öde till mötes. Biblioteksbesöken har för länge sedan avtagit till förmån för bokköp. Det blir ändå ungefär lika dyrt om man som jag har för vana att glömma bort hälften av lånen i en ambitiös hög av skam i några månader innan de sedan återbördas till kollektivet. Nu börjar olika privata alternativ som Readly fresta med betallösningar för ”streamade böcker” rakt in i mobilen. Och nog blir jag frestad. Vem orkar med låneprocessen?
Jag har helt enkelt vant mig vid att öppna plånboken för att på snabbast möjliga vis få den information, kultur och underhållning jag vill ha, trots att jag via skattesedeln och licenspengarna redan betalar för kollektiva lösningar på precis samma sak. Förutom för radio, SVT och filmhyllan på biblioteket, dessutom Spotify och Netflix. Och jag är inte ensam. 45% av invånarna i Norden betalar enligt en färsk undersökning från Mediavision för någon form av streamingtjänst, vilket gör vår del av Europa till den mest betalstreamande delen av hela kontinenten.
Vi har på väldigt kort tid gått från att vara låntagare och public service-konsumenter som efter en kort tid som pirater på nätet förvandlats till trogna kunder hos riskkapitalbolag och amerikanska jättar.
Att de flesta vant sig av vid att sluta stjäla det andra skapar är förstås bra. Men att slutsatsen därefter måste vara att litteratur, film, dokumentärer och musik främst ska förmedlas av privata företag är det inte. Det finns inget som säger att Spotify, Netflix eller Readly ska ha monopol på att distribuera kvalitetsunderhållning till de digitala plattformar de flesta av oss faktiskt använder, medan kollektiva lösningar är tvungna att vara bundna i begränsade 1900-talsformat som: bok, CD-skiva eller, jag ryser, ”Blu-ray”. Faktum är att biblioteken inte ens är det, men trots att e-böcker efter lite halvsnåriga inställningar går utmärkt att låna finns det ändå utrymme på marknaden för ett antal betaltjänster som gör samma sak.
En utveckling i den här riktningen gör att folkbildningstanken kommer, och ännu mer kommer att komma, på skam. Bibliotek och public service har redan börjat förvandlas från den viktigaste källan till kunskap för alla medborgare till aningen nedgångna alternativ för de mindre bemedlade eller – lika illa – särverksamheter för specialintresserade och högutbildade.
Det finns en tredje väg. En rejäl, kollektivt finansierad satsning på kultur och underhållning som är tillgänglig för oss alla på de ställen där vi faktiskt konsumerar den. Det krävs bara att vi alla, gemensamt, öppnar plånboken.
