Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kajsa Bergström Feiff vill låta de gröna öppna gårdarna i sitt område få vara olåsta - trots risken att bli av med en brassestol. Bild: David Johansson

De olåsta portarnas lov

Kajsa Bergström Feiff tar en promenad genom lummiga öppna gårdar och frågar sig vad som är så viktigt med att utöka de låsta utrymmen vi har? Vi sitter ju ändå bara där och oroar oss för den olåsta världen utanför.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På vägen till mitt frilanskontor går jag varje morgon genom en öppen, grön gård som tillhör ett kvarter med det barndomsklingande namnet Harsyran. Jag tycker om att titta på skulpturen med de tre dansande, eller kanske lekande små flickorna från 1976 av skulptören Eva Berggren som står där. Somliga dagar, om vädret är fint, har skulpturbarnen också sällskap av livs levande versioner. Skulpturen är bara en av många bortglömda små skatter som finns gömda på de än så länge öppna gårdarna runt om i staden.

Men obevekligt om än långsamt tas de där platserna ifrån oss och vår gemensamma rörelsefrihet i staden begränsas med benägen hjälp av oss själva. För låsens tid är här. Med svepande hänvisning till att det ”är andra tider nu” – förvisso ett uttalande som alltid är sant, oavsett i relation till vilken annan tid det sägs – låser man de dörrar man kan, för att skydda från en vag och skrämmande grupp av ”obehöriga” som i verkligheten inkluderar allt från förbiflanerande pensionärer till tonåringar på upptäcktsfärd.

LÄS MER: Dumpa din Facebook-grupp

I min lokala hyresgästföreningsgrupp rapporteras pliktskyldigt varje besök av utomstående, särskilt de som sker nattetid oavsett om det inte medfört något annat obehag än en berusad promenad över gården eller ej, och röster höjs regelbundet i samtal med grannarna för att låsa inte bara trappuppgångarna, utan även portarna ut mot gatan ”åtminstone på natten, så att man inte behöver oroa sig”.

När jag pratade med min granne häromdagen så berättade hon att hon att bovärden varit och rekat möjligheten att sätta upp kodlås i vår trappuppgång. Då varken min man eller jag vill ha något lås men överhuvudtaget inte blivit tillfrågade, blev jag irriterad, och hanterade det som vilken annan kulturskribent som helst: genom att posta en upprörd tirad på Twitter. Något jag gör när jag behöver bekräftelse och medhåll från människor jag noggrant handplockat för att de alltid håller med mig om nästan allting.

LÄS MER: Skrivstil är ett hantverk på utdöende

Problemet var att den annars så pålitliga bekräftelsen och medhållet nästan helt uteblev. Knappt någon verkade på ögonbrynen åt att det skulle hamras upp lås på tidigare öppna dörrar. De flesta reagerade snarare med förvåning på att där inte redan suttit några, som om vi hittills levt något slags Bullerbylajv och det endast var verkligheten som kommit ifatt oss.

Kanske har de rätt. Ända sedan jag, lantisen som hade två mil hem till min bästis när jag var liten för femton år sedan flyttade hit, har jag njutit i fulla drag. Lyxen av att ha vänner inom armslängds avstånd, kunna promenera över de lummiga gårdarna som utgör kärnorna i nästan alla kvarter eller sedan jag blev bonusmamma, innan barnen blev mobiltelefonsstora, få öppna dörren för småungar som knackar på och frågar om ungarna kan komma ut och leka är svårslagbar.

LÄS MER: Vad hände med tråkigheten?

”Majorna”, kanske någon fräser, ”klart hon bor där”. Men faktum är att såväl vår gård som port var öppen även när vi bodde i Hjällbo. Och både där, som här, har jag varit med om att någon förvirrat ryckt i dörrhandtaget nattetid, men också sett barn springa upp och ner och ropa på sina vänner genom brevinkasten.

Och visst är risken att få leksakerna, krukväxterna, cykeln eller brassestolen stulna större om man lämnar dem ute på en olåst gård. Det säger sig självt. Frågan är bara om den något utökade ytan att i trygghet oroa sig för världen utanför på verkligen är värd sitt pris. För om uppfattningen om vad vi faktiskt låser ute nu redan är så luddig, hur är det med förståelsen av vad vi själva blir utelåsta ifrån? Nästa gång jag går förbi ska jag fråga de dansande små flickorna inne på kvarteret Harsyrans gård.