Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

De kan bli Ortens bästa poeter

Det var ingen självklarhet för någon av dem. Men nu står de alla fyra på scenen, beväpnade med ord. GP har följt Sara Garib, Mariam Aziz, Yasmin Elemam och Nour Enabtawi inför finalen i tävlingen Ortens bästa poet. Här berättar de med egna ord om varför poesi är viktigt.

Det är sent i september, men ännu hänger något av sommarens hetta kvar. Dunstar från den blänkande asfalten. Solen står lågt, kastar skuggor över stengången och huskropparna. Utanför Angereds arena slingrar sig kön lång. Sorlet inför insläppet är högljutt, förväntansfullt. Många kvinnor bär piffiga hijabs, högklackat trängs med sneakers.

Redan förra året drog tävlingen Ortens bästa poet rekordpublik i Göteborg. Därför valde arrangörerna i år att flytta tävlingen från Hammarkullen till Angered, och en större lokal. Under kvällens delfinal bänkar sig över tusen personer på läktaren och i stolsraderna på golvet.

Vann delfinalen. Sara Garib fick högsta poäng för sina båda starka dikter vid delfinalen av Ortens poet i Angered arena.

Ortens bästa poet är en tävling i poetry slam, en form av estradpoesi. Hajpen tog fart 2015 då organisationen Förenade förorter tog ut ett lag till SM i Poetry slam. Samtliga poeter hade stark förortsanknytning, och i slutändan tog de hem hela mästerskapet: både som lag och genom individuella prestationer. Året därpå skapade Förenade förorter ett eget nationellt mästerskap, Ortens bästa poet, med deltävlingar runt om i Sverige. Finalen i Rinkeby samlade redan första året närmre 3000 personer.

2017 tog sextonårige Jami Faltin från Flemingsberg hem segern. Liksom många andra tävlande är han också rappare. Dikterna handlade om hur det är att vara finsk rom i Sverige. "Poesi är som rap utan beats", sa han i en intervju strax efter segern. Det är också så det känns när vi sitter i Angereds fullsatta arena och lyssnar på uppläsningarna under delfinalen i Göteborg.

Ortens bästa poet

Startade 2016, med rötter i Poetry slam.
Är ett nationellt förortsmästerskap med deltävlingar i tio svenska städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Umeå, Borås och Borlänge.

Reglerna är enkla och tydliga: Poeterna tävlar med egenskrivna texter. De har tre minuter på sig att framföra varje text. De får inte använda beats, rekvisita eller andra hjälpmedel.

Alla poeter läser två texter var. Den poet som får högst sammanlagd poäng vinner. Domare i tävlingen är fem jurygrupper, varav tre väljs slumpmässigt ur publiken.
Ortens bästa poet arrangeras av föreningen Förenade förorter.

I Göteborg anordnades delfinalen i Angereds arena 23 september. Sara Garib utsågs till Orten poet i Göteborg 2018. Mariam Aziz kom tvåa i deltävlingen. Fyra Göteborgspoeter gick vidare till riksfinalen. I gruppen finalister ingår även Yasmin Elemam och Nour Enabtawi.

Finalen hålls i Stockholm 15-16 december.

Publiken knäpper gillande med fingrarna, och ett mäktigt ljud uppstår. De visar sin uppskattning efter särskilt starka formuleringar.

Totalt elva poeter framträder och nervositeten är påtaglig hos vissa. Många gör debut i kväll, kliver för första gången ut på en scen och läser sina texter för fler än bara småsyskon och nära vänner.

Innan kvällen är slut har Sara Garib fått högst poäng och utsetts till Ortens bäst poet i Göteborg 2018. Sjuttonåriga Mariam Aziz kommer tvåa till publikens jubel. Tillsammans med fotografen Anna Svanberg träffar jag under hösten vid flera tillfällen de fyra poeterna i team Göteborg för att få veta mer om deras skrivande.

I kväll har de chans ta hem segern i riksfinalen i Stockholm. Här är deras egna ord om varför de släppt in poesin i sina liv:

 

Sara Garib, 19 år, bor i Angered.
Läser till logoped på Göteborgs universitet.

""Att vinna ortens poet i Göteborg var en jättechock för mig, det var ju min debut! Jag tror att jag underskattade mig själv. Trodde inte att så många skulle kunna relatera till det jag skrev om, och så tyckte jag att alla de andra som var med var så duktiga.

Jag har två systrar, en äldre och en yngre. För mig känns de andra i ”team Göteborg” också som mina systrar, inför finalen. Det är svårt att se dem som rivaler, vi framför också en gemensam text som vi skrivit tillsammans.

2015 började jag med poesi, först bara korta rader och texter för mig själv. Dem skrev jag i en liten anteckningsbok som jag hade hemma. Det var ett sätt för mig att bearbeta saker som hänt, jobbiga saker. Att samla mina känslor på ett papper. Ganska snart insåg jag att det hjälpte. När jag tittade på det som jag hade skrivit ner gav det mig nya perspektiv.

Poesin är viktig för Sara Garib, som älskar språk. Att skriva gör att hon växer som människa, och det bästa med poesin är att den är fri från regler och krav.

Pappa är från Irak, mamma är halv-irakier och halv-syrier och jag har släkt bosatt i alla världsdelar. När det händer saker i världen får jag behov av att måla bilder och skriva text till. Andra saker som inspirerat mig är en poesikurs med Johannes Anyuru som jag gick, arrangerad av SMFR, Svenska muslimer för fred och rättvisa. Där lärde jag mig otroligt mycket, och blev inspirerad att fortsätta skriva. Jag började titta på Youtube och kom i kontakt med både poetry slam och spoken word. Först tittade jag mest på utländska klipp, senare även svenska, bland annat från Ortens poet.

Jag och en vän började prata om tävlingen, att vi skulle vara med. Vi gjorde ett slags pakt: läste dikter högt för varandra och förberedde oss. Jag skrev mina första egna dikter någonsin i spoken word-stil. När vi skulle skicka in våra bidrag kände sig min kompis inte redo. Nu peppar jag henne att vara med nästa gång.

Att skriva är delvis en personlig grej för mig, för min egen growth som människa. Men det har också blivit ett sätt för mig att uttrycka mig politiskt.

Det bästa med poesi är att det är så regellöst. Ingen kan komma och säga åt mig vad som är rätt och fel. I min värld har jag inget större fokus på grammatik och struktur. Jag är fri att mixa alla stilar, språk och ord, och använder förortssvenskan som ju är fan-tas-tisk! Jag kan uttrycka mig och säga vad jag vill – både med hjärtat och hjärnan.

En av anledningarna till att jag vill bli logoped är att jag älskar språk så mycket. Min ambition är att lära mig så många språk som möjligt. Förutom irakisk-arabiskan som vi talar hemma, och min svenska och engelska kompetens, så vill jag i framtiden studera klassisk arabiska, mandarin, koreanska, spanska och svenskt teckenspråk. Min dröm är att få jobba med flerspråkiga barn.

Poesi är något som jag tror att jag kommer att hålla på med länge. Jag har redan upptäckt att det finns en del förväntningar på mig, och på vad jag som svensk-irakisk kvinna och muslim ska skriva om. Men jag försöker bortse från det, eftersom jag är summan av alla mina identiteter och kan skriva om precis vad jag vill, hur jag vill.”

 

Yasmin Elemam, 21 år, bor i Biskopsgården.
Studerar till lärare vid Göteborgs universitet.

”Jag har alltid tyckt om att skriva, och har ibland lättare att få ner saker i skrift än att uttrycka mig i tal. När jag var femton började jag skriva kortare meningar och texter, mest för mig själv. Några år senare hörde jag talas om spoken word och blev intresserad, googlade, såg videos och tyckte att det kändes kraftfullt på något sätt.

Innan dess tänkte jag aldrig att andras poesi var någonting jag kunde relatera till. Men spoken word fick mig att tänka om.

Jag och mina kusiner startade för några år sedan en förening i vårt område, som heter Biskopsgårdens kvinnor. Där har vi en massa aktiviteter, kurser, bokcirklar och filmkvällar för kvinnor och barn. I våras kom en tjej dit och läste sina dikter. Hon hade varit med i Ortens poet och jag blev jätteinspirerad av henne.

Efter den kvällen gick jag hem och började direkt skriva egna dikter. I början var det lite svårt men jag kollade på nätet hur jag skulle strukturera texterna. Sedan gick det lätt, det tog bara några dagar.

När jag pratar svenska hör man oftast min brytning, och när jag pratar mitt modersmål är inte heller det perfekt. Jag skriver mycket om den känslan av att språket: både modersmålet och svenskan, ibland inte räcker till.

Biskopsgården. Här, i det vackra naturområdet Svarte mossen, går Yasmin Elemam ofta långa promenader och funderar ut nya dikter. Som en av Ortens poeter från Göteborg tävlar hon i riksfinalen i Stockholm 15-16 december.

Jag skriver också om min förort, Biskopsgården. Hur man känner sig här. Mellanförskapet som många barn till invandrare känner igen sig i. Jag vill så gärna få in positiva saker om orten också och skriver mycket om det. Människorna här som vill varandra väl och som tar hand om varandra.

Ganska snart kände jag att jag ville göra något mer med mitt skrivande. Och det fick jag! Jag kom med i skrivarskolan Qalam, som drivs av författaren Johannes Anyuru och poeten Segal Mohamed. Det är ett tryggt forum, där ingen dömer någon. Där har jag har fått träffa andra som skriver, och det har varit skönt att få ventilera texter med andra intresserade. Att både få ge och ta emot feedback. Så jag har fått jättemycket inspiration.

Målet med mitt skrivandet är att inspirera andra. Jag vill att fler, inte minst barn och unga från förorten, ska ha texter att känna igen sig i.

Att vara med i Ortens bästa poet är en av mina största utmaningar hittills. I tävlingen får vi från orten göra våra röster hörda. Jag är oftast inte den som vill synas, utan trivs bra med att hålla mig i bakgrunden. Det var min kusin som pushade mig att söka till tävlingen. Först var jag tveksam, sedan tänkte jag ”Äh. Vad är det värsta som kan hända?”

Det var skitjobbigt. Men när jag väl klev ut på scenen var lamporna så starka att jag faktiskt inte såg någonting alls. Det var skönt, jag kunde inbilla mig att jag var hemma, i duschen eller var som helst. Så jag läste så självsäkert jag bara kunde. Publiken var stöttande och det var en jätteskön och kärleksfull atmosfär vilket underlättade.

Nu känner jag att jag är on top of the world. För jag har klarat någonting som jag aldrig trodde att jag skulle klara av."

 

Mariam Aziz, 17 år, uppvuxen i Kungälv.
Studerar högskoleförberedande musikprogram och skriver egen musik:

"Det är en bred fråga, varför jag började skriva, men jag har alltid varit kreativ och intresserad av musik. När jag förmedlar mina känslor kommer det alltid från hjärtat. Det jag berättar ska vara äkta. Oavsett i vilken form det blir, det kan vara genom att dansa, skådespela, sjunga, spela musik eller skriva.

Och skrivandet har väl ...typ, räddat mitt liv. Även om det kanske låter lite klyschigt att säga det.

Att skriva – det är väldigt fritt. Man kan uttrycka sig så att pennan blöder och ta ut allt på papper, utan att behöva skada någon annan, eller kanske skada sig själv. Många har behov av att få bekräftelse eller av att få bli hörda. Särskilt vi som har vuxit upp i isolerad miljö med knappa ekonomiska resurser. Då är det viktigt att göra det som krävs – att uttrycka sig!

Många av oss från orten, eller med liknande bakgrund, har likartade historier i oss, och måste hitta vägar för att kunna uttrycka oss tillsammans – allierade. De flesta av oss har föräldrar som är födda i andra länder, och som kommit hit genom flykt eller på annat sätt. Min mamma, som är ensamstående, kommer till exempel från Irak och pappa från Egypten, själv växte jag upp som kristen syrian och har djupdykt i mina föräldrars bakgrund för att utvecklas.

Du behöver inte vara från orten för att ha haft det svårt i livet. Jag bor inte i orten, och skulle varken vilja eller kunna representera någon geografisk plats.

Tvåa i Ortens Poet: Mariam Aziz. ”Skrivandet har väl ...typ, räddat mitt liv. Även om det kanske låter lite klyschigt att säga det”, berättar hon.

Jag och många som jag känner skriver musik, och då spelar det ingen roll varifrån du kommer. Du kan ha liknande historier och tankesätt oavsett ort och land, Det som spelar roll är kärleken i det hela, att man kan finna den. Och att man kan nå ut till varandra.

Att jag var med i Ortens poet började egentligen med penga-knas. Mina yngre kusiner, som är lika nära mig som mina syskon, bor några av dem i Hässelby och Tensta i Rinkeby. Vi pratar ofta i telefon. Nu ville jag göra något för dem, men jag hade inte råd att åka och hälsa på dem.

Så jag hörde om den här tävlingen och såg det som en chans. Alltså, egentligen gillar jag inte tävlingar för att skriva är ingen tävling utan det är konst. Och ingen ska behöva ta kritik för sin konst! Inom konst finns det inget som är bättre, eller mer rätt, än något annat. Alla tycker olika.

Men Ortens poet är ju trots allt inte som Idol, där folk röstar på om du ska få stanna eller inte. De som är med i tävlingen är med för att få göra sina röster hörda. Jag tvekade inför tävlingen. "Jag kanske fegar ur", sa jag till mina kompisar. Men då svarade de att "Vadå, du har ju redan gjort låtar som du lagt ut offentligt";. Jag hade inte så mycket kunskap om poesi innan. Men min vän, Segal Mohamed, drog upp mig på stora scenen under Kulturkalaset. Samma scen där min stora idol, Nancy Ajram, skulle spela en vecka senare. Jag fick världens chans, och sedan kom chocken över att folk gillade det jag läste upp. Det var stort.

Så jag hustlade lite och tog chansen också i Ortens poet. Först kom jag inte med, blev reserv. Två dagar innan tävlingen fick jag veta att jag hade kommit med i alla fall. Då började stressen. På två dagar skrev jag två dikter, jag bara satt där och matade på. "Det går ju! Det går ju bra!", kände jag då. Stressen var jobbig men C'est la vie, sådant är livet, jag löste det med ambition.

Jag sov ingenting på två dygn, och min mamma kunde inte heller sova, stackars mamma! För jag gick omkring i lägenheten och mumlade. Läste mina texter högt på natten.

Sedan framförde jag mina dikter och kom tvåa i hela tävlingen!

Så nu åker jag till Stockholm där jag får träffa mina kusiner, de kommer för att lyssna på mig i finalen."

 

Nour Enabtawi, 16 år, bor i Hjällbo.
Läser på naturvetenskapliga programmet på Katrinelundsgymnasiet.

"Mina föräldrar är från Palestina. Jag har tre storasystrar, två av dem skriver dikter. En av dem brukade skriva för sig själv, sedan komma och läsa upp sina texter högt för mig.

Jag är verkligen inspirerad av mina båda systrar. Det var de som fick mig att börja skriva egna dikter. Det jag skrev var väldigt personligt och jag hade aldrig en tanke på att läsa upp dikterna högt för någon annan. Men i nian började jag ändå dela med mig av mina dikter till mina närmaste vänner. När jag läste högt för dem fick jag väldigt bra respons, och fina reaktioner. De gillade vad de hörde, och sa: "Du måste gå vidare med det här!" och "Skriv mer!"

Det gav mig mod. I ettan på gymnasiet hörde jag också en som hade varit med i Ortens poet läsa upp sin poesi på Blå stället. Då tänkte jag att nästa år, då är det min tur. Då ska jag uppträda i tävlingen jag med.

Nour Enabtawi har inspirerats av sina systrar att skriva poesi. Med sina dikter vill hon nå ut till alla beslöjade.

Jag är egentligen jättetillbakadragen. Men i det här fallet tänkte jag att jag inte hade något att förlora. Det var en chock: bara att bli uttagen och få komma med var stort. Att sedan få framträda och läsa inför 1200 människor....Det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Jag fick bekräftelse och en push i skrivandet. Erkännandet från publiken betyder att det man gör duger. Plus att det var en sådan fin gemenskap under kvällen mellan alla oss som var där. Det gjorde mig motiverad att fortsätta.

Redan samma kväll gick jag hem och skrev en dikt. Texten handlade om alla frågor jag fått inför delfinalen, och om faktumet att vissa bara ställer frågor för att provocera och liksom inte ens förväntar sig ett svar. Min dikt handlar om att man inte ska behöva svara på sådana frågor, som bara är ställda i avsikt att förminska dig. Varför skulle de som frågar ens förtjäna ett svar? Jag vill förklara för mina syskon att de inte behöver svara, för sådana frågor tar bara en massa energi i från dig helt i onödan.

Med mina texter vill jag nå ut till alla beslöjade. Jag vill nå dem som är utsatta, minoriteterna i samhället, de som annars inte får komma till tals. Det är så mycket som är fel i vårt samhälle, och om jag bara hade kunnat, så skulle jag vilja skriva om precis allt det som jag tycker är dåligt. Jag vill skriva om alla fördomar som folk har skapat i sin okunskap. Poesi är ett sätt att ge igen på alla som konfronterat dig.

Jag vill fortsätta att skriva och nästa steg för mig är att stå på scen inte bara i Angered utan även utanför förorten. Mitt skrivande får gärna utvecklas till något större, och jag skulle vilja ägna mig åt det vid sidan av mina studier."

Populära. Efter debuten i Ortens poet har de unga poeterna från Göteborg haft uppläsningar över hela stan. Här läser Nour Enabtawi och de övriga sina dikter på en knökfull Arena Första lång. Foto: Petter Trens.