BJUDER PÅ SIG. Carl Johan De Geer bjuder på sig själv som den överviktige konstnären CJ som passerat sin storhetstid för länge sedan och bara hålls på jorden av livskamraten Marianne Lindberg.
BJUDER PÅ SIG. Carl Johan De Geer bjuder på sig själv som den överviktige konstnären CJ som passerat sin storhetstid för länge sedan och bara hålls på jorden av livskamraten Marianne Lindberg. Bild: Carl Johan De Geer

De Geer vänder på gravitationen

Carl Johan De Geers Tellus-syndromet kombinerar pojkboksäventyret med satir och science fiction. Cecilia Nelson har läst en lekfull och samhällskritisk roman.

ANNONS
|

Carl Johan De Geer är mannen som gör vad som faller honom in. På 60-talet uppmanade han i numera klassiska bilder till skändning av flaggan vilket slutade med polisingripande och han var med och skapade den subversiva tidskriften PUSS och kult-barnprogram som Tårtan. Som en sann allkonstnär saknar han hämningar när det gäller mängden yrkestitlar. I år fyller han 80 och är aktuell med Tellus-syndromet, en lika sprudlande lekfull som samhällskritisk historia, där han vänder upp och ner på gravitationskraften och blir besatt av en utomjording.

Generöst bjuder han på sig själv som den överviktige konstnären CJ, som passerat sin storhetstid för länge sedan. Han är en drömmare och en ”glömmare” som girar undan pockande paniktankar genom att fundera över gamla seriehjältar och kvaliteten på kaffet som serveras på Mosebacke torg.

ANNONS

Livskamraten Marianne Lindberg försöker hålla honom på jorden, men det hjälper föga när hermafroditen Ho-Jaj från den allt varmare planeten Elgebar tar telepatisk kontakt, påtalar ett antal systemfel på Tellus och slår fast att det inte finns någon gud. Polisen intresserar sig för fallet och precis som på 60-talet misstänks Carl Johan för samhällsomstörtande verksamhet.

Tellus-syndromet är en häftigt hialös historia som kombinerar pojkboksäventyret med satiren och science fiction-genren. En skruvad självbiografi där bland annat händelser från 60-talet aktualiseras i en samtida kontext av terroristbekämpning och miljöförstörelse. I bästa nördanda binder författaren samman Christopher Polhems mekanikkärlek med Jan Lööfs vurm för knepiga maskiner och kommer i en hisnande utvikning fram till att Polhem förebådade Lööf.

Romanens omslag består visserligen av ett underbart dubbelporträtt av CJ och den djävulsliknande Ho-Jaj som tecknats av Jan Lööf, men jag känner mig ändå snuvad på ett möjligt bildmaterial signerat Carl Johan De Geer. En invändning som mest handlar om min egen girighet när det gäller detta konstnärskap.

ANNONS