Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

De flesta brinner inte alls för sitt jobb

Man ska brinna för sitt jobb i vårt samhälle i dag. Men för de flesta känns det inte riktigt så. Göteborgs-sociologen Johan Alfonsson skriver om livskvalitet, och hur arbetets mening för de flesta faktiskt handlar om lönen.

I vårt samhälle styr pengar. För att kunna göra det vi vill i livet behöver vi pengar, utan dem begränsas våra valmöjligheter. Om du har en låg lön minskar möjligheten att välja var du ska bo. Då skolresultaten i regel är lägre i områden med låga inkomster ökar risken att den låga lönen går i arv.

Sedan mitten av 1990-talet har inte alla fått högre lön, i motsats till vad som vanligtvis hävdas. Den tiondelen med lägst löner har under de senaste tjugofem åren inte sett några reallöneökningar överhuvudtaget. För denna grupp, och andra med låg löner, begränsas möjligheten att styra det egna livet.

För att kunna göra det vi vill i livet behöver vi pengar, utan dem begränsas våra valmöjligheter.

LÄS MER: Recension: ”Om man älskar frihet” av Nina Björk

Frihet att styra det egna livet är ett centralt värde i vårt samhälle. Självbestämmandets vikt i den moderna kapitalismen understryks av såväl nyliberala tänkare som Milton Friedman och Ayn Rand, men också av Karl Marx när han i ”Kapitalet” framhäver att en förutsättning för kapitalismen är att arbetaren själv äger sin arbetskraft och är fri att ingå anställningsrelationer.

I sin senaste bok, ”Om man älskar frihet” (2020, Wahlström & Widstrand), argumenterar Nina Björk för att talet om frihet i dagens konkurrensinriktade tillväxtsamhälle är lögnaktig. Vi har inget val, utan måste anpassa oss efter marknadskrafterna och en ekonomisk logik, och den frihet som trots allt finns är inte jämt fördelad i samhället.

Avgörande faktorer för att ha möjlighet att styra det egna livet i vårt samhälle, så som utbildning och pengar, påverkas av vilken familj man föds i. Hur, frågar sig Björk, kan frihet garanteras för alla när vi ärver positioner som ger oss helt olika förutsättningar i livet.

Om vi vänder blicken mot arbetslivet blir skillnaden i möjligheter att styra det egna livet tydlig, och då är det inte enbart inkomst som påverkar frihetensmöjligheten. Att arbeta är det vi ägnar större delen av vårat vuxna liv åt, ändå saknar många friheten att styra hur arbete ska utförs eller möjlighet att lämna ett arbete man vantrivs i.

Avgörande faktorer för att ha möjlighet att styra det egna livet i vårt samhälle, så som utbildning och pengar, påverkas av vilken familj man föds i.

LÄS MER: Därför är vi oeniga om munskydden

I boken ”Arbetets mening” visar David Eklind Kloo att 40 procent upplever att arbetet inte förbättrar deras livskvalitet, mer än hälften upprepar under minst halva dagen samma arbetsmoment om och om igen. Genomgående talar bokens intervjupersoner om att de känner sig som robotar. Hur ska man kunna känna frihet i en situation där man reducerats till en mekanisk varelse?

I arbetets sfär råder inte demokrati, de anställda kan inte rösta om sin lön eller arbetstid. Förhållandet har accepterats med fritiden i åtanke; om jag arbetar hårt kan jag få pengar att leva ett gott liv när jag inte arbetar. Men idag har arbetet allt mer kommit att kleta av sig på fritiden. Allt fler arbetar med osäkra kontrakt där de inte vet om lönen kommer räcka i slutet av månaden och tvingas därför ständigt vara redo att hoppa in och arbeta. Vissa, främst inom vården, arbetar på delade arbetsturer vilket gör livet allt mer fragmentariskt.

Andra arbetar i en gränslös situation där jobbmejlen ständigt kan besvaras och korta deadlines tvingar en att jobba över långt in på kvällarna. Fritidens frihet minskar således för allt fler, detta trots att arbetet ständigt effektiviseras vilket borde möjliggöra mer fritid. Sedan slutet av 1970-talet, då den senaste arbetstidsförkortningen skedde, har arbetet fördubblat sin produktivitetskraft.

Hur ska man kunna känna frihet i en situation där man reducerats till en mekanisk varelse?

LÄS MER: Forskaren: En myt att alla fått det bättre

Hade denna utveckling använts till att öka vår fritid hade arbetsveckan idag varit 20 timmar. Men istället har arbetstiden ökat. 2019 höjdes pensionsåldern, utan någon större debatt, till 67 år. I ett slag höjdes vår samlade arbetstid med två år, det motsvarar all samlad semester under 21 år.

Den ekonomiska tillväxten framstår som en allsmäktig kraft vi måste blidka genom att offra vår dyrbara livstid. Björk ställer den självklara, men allt för sällan formulerade existentiella frågan, vilka konsekvenser får detta för det mänskliga livet? Kanske den känsla av meniglöshet och att var en robot som Eklind Kloo beskriver. När vi blir reducerade till ett medel för att nå abstrakta mål kan inte den individuella friheten som hålls så högt bli verklig, hur skulle den kunna bli det när vi tvingas ägna en allt större del av vårt liv åt ett arbete vi inte kan styra över eller välja bort?

Ett helt arbetsliv går vi och längtar efter semester, pension, efter att vinna på lotto så vi har råd att arbeta mindre. Livet pågår men vi längtar ofta efter något annat. När vi dör sägs det att det människor ångrar mest är att de inte spenderade mer tid med dem de älskat. Vittnar inte detta om en längtan efter en frihet bortom tillväxtlogiken, ett liv som inte sänks ner i kalkylens iskalla vatten.

LÄS MER: Så mycket tjänar du i branscherna som skriker efter unga

Johan Alfonsson är sociolog som precis disputerade vid Göteborgs universitet med avhandlingen ”Alienation och Arbete. Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen”. Han medverkade senast i antologin ”Klass i Sverige” av Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz (red.)

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.