Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Maria Näslund, krönikör. Bild: Lisa Thanner

De bästa deckarna är romaner i egen rätt

Maria Näslund om tjusningen att bli bortfintad av en riktigt skicklig deckarförfattare – och dras in i en värld.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Du har läst!”

Det var min pappas återkommande reaktion när mamma i vanlig ordning drog på tio poäng och högljutt pekade ut mördaren i tv-deckaren redan efter fem minuter.

Ganska ofta hade hon rätt – utan att ha läst. Men till skillnad från att ta full pott i "På spåret" innebär en seger av detta slag inte odelad glädje; att tidigt genomskåda deckare är också något av en besvikelse. Man kan njuta av att sällskapet i soffan inte kan dölja sin beundran, men efter ett par vad-var-det-jag-sa uppstår en tomhet: Kunde författaren inte bättre? Så fantasilöst, så tråkigt.

LÄS MER: Hon lämnade toppjobbet på Säpo – och blev författare

Kriminalromaner, eller för den delen tv-deckare, som går ut på att vi ska lägga pussel och vara smarta ska självklart vara svåra att knäcka. De allra bästa lyckas lura oss så bra att vi är övertygade om att vi förstår hur allt hänger ihop för att sedan överraskas när vi minst anar det. Den känslan! Det är alldeles underbart att bli bortfintad av en deckarförfattare och alldeles säkert en av anledningarna till att många med mig dras till denna genre. Författaren Kristina Ohlsson pekar ut en annan orsak till spänningsromanens popularitet i en intervju (27/2) i denna tidning:

”Titta på de gamla berättelserna, om folk som sover i 100 år, barn som ska brännas upp i ugnen i Hans och Greta – det är riktigt skrämmande historier och jag tror att de kittlar någonting hos människan som är ganska allmängiltigt. Vi gillar att bli rädda.”

Det är förstås också sant. Och just Ohlsson tillhör den skara som fått mig att kolla en extra gång om dörren är låst innan jag lägger mig. Eventuellt tog jag en titt under sängen också.

På samma sätt är det häftigt att bli totalt uppslukad av en riktigt bra bladvändare, en sån som ger utslag på armens pulsklocka och som man seriöst funderar på att ta med in i duschen. Senaste träningspasset av det slaget var "Kastanjemannen" av Søren Sveistrup, men även Karin Slaughter spelar i denna svettiga liga.

LÄS MER: Fem deckare att hålla ögonen på i februari

Ändå är det en helt annan typ av spänningsroman eller deckare som jag uppskattar allra mest, nämligen den som ger mig något mer än en kriminalhistoria. Jag talar inte om beskrivningar av polisernas familjefrukostar, dagislämningar eller livspussel-lulllull i dialoger som ska fylla ut, utan historier som berättar något mer och som lever kvar efter läsningen. När deckaren är en roman där polisutredningen inte är allt.

Christoffer Carlssons "Järtecken" är ett utmärkt exempel. Visst funderar man under sina timmar i Marbäck på vem som gjort vad och varför, men framförallt är man intresserad av människorna och deras val och livsöden. Här finns ingen hur-ska-det-gå-panik, bara en riktigt bra historia som tar sig innanför skinnet. Och det går i befriande långsam takt; slow reading när det är som bäst.