Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Regissören David Radok pratar med Francesca Patané (Lady Macbeth) under en repetition av Giuseppe Verdis operaversion av Shakespears drama om Macbeth på Göteborgsoperan. Bild: Magnus Sundberg
Regissören David Radok pratar med Francesca Patané (Lady Macbeth) under en repetition av Giuseppe Verdis operaversion av Shakespears drama om Macbeth på Göteborgsoperan. Bild: Magnus Sundberg

David Radok får scenrummet att öppna sig

Magnus Haglund om Göteborgsoperans regissör David Radok: "En epok av yttersta vikt som nu avslutas".

Det är en regissör med osedvanligt skarp hörsel och musikalisk sensibilitet som nu lämnar Göteborgsoperan. Under de 40 år David Radok har varit verksam vid institutionen har han presenterat en lång rad helgjutna, djuplodande och konstnärligt precisa föreställningar. Operauppsättningar som sjunger av musikalitet och närvaro. Musikdramatiska skapelser som berättar om levande människor och sammanhang där något verkligen sätts på spel. En känsla av konstant rörelse och förändring, förbundet med en alldeles speciell lätthet i handlaget.

Det finns viktiga traditionslinjer och länkar tillbaka i musikhistorien, och det är bland annat här som David Radok har blivit en så viktig regissör för Göteborgsoperan. Något har hållits vid liv och förts vidare genom åren, ett gemensamt lyssnande som går att beskriva som en Mozartkunskap.

Oavsett om det rört sig om verk med komisk ådra eller mer tragiskt färgade stämningar, har Radok genomgående levererat föreställningar som fått scenrummen att öppna sig

Det var ju i Prag som ett av operalitteraturens viktigaste verk, Mozarts och da Pontes "Don Giovanni", uruppfördes hösten 1787. David Radok var visserligen bara 14 år när han kom till Göteborg tillsammans med sin far, regissören Alfred Radok, strax efter Sovjetunionens invasion hösten 1968. Men i föreställningarna på Stora Teatern och sedan Göteborgsoperan är det som om Mozartarvet levt vidare.

Ett bra exempel är den häpnadsväckande versionen av Rossinis "Resan till Reims" från våren 1997. Jag kommer aldrig att glömma den revolutionära villervallan i slutscenen, där konsekvensen i den konstnärliga visionen fick det på ytan kontrollerade spelet att upplösas i en makalös oreda. Oavsett om det rört sig om verk med komisk ådra eller mer tragiskt färgade stämningar, har Radok genomgående levererat föreställningar som fått scenrummen att öppna sig – för det omgivande samhället, för det mänskligt drabbande uttrycket, för det som inte går att räkna ut i förväg.

David Radok i siluett när han leder sin uppsättning av "Barberaren i Sevilla" på Göteborgsoperan.. Bild: Per Wahlberg
David Radok i siluett när han leder sin uppsättning av "Barberaren i Sevilla" på Göteborgsoperan.. Bild: Per Wahlberg

Nästan alltid har detta arbete ägt rum i samarbete med den visionäre scenografen Lars-Åke Thessman och det gäller också versionen av Benjamin Brittens sista opera "Döden i Venedig", tänkt för nästa säsong. Att denna föreställning nu tycks ”frysa inne”, eller hur man skall uttrycka det, är otroligt sorgligt.

Oavsett vad som ligger bakom den uppkomna konflikten är det en epok av yttersta vikt som nu avslutas. Det handlar om tilltron till det konstnärliga innehållet och omsorgen om det levande samspelet, alla de myriader av detaljer som i slutändan skapar minnesvärda föreställningar. Må arvet ändå föras vidare.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.