Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Dansarna ger konsten rörelse

Dans, performance, gungor och hopprep sätter konsten i rörelse. Wanås i Östra Göinge uppmanar besökarna att dansa med skulpturerna när årets utställningar öppnar på söndag.

Det framstår som två ytterligheter, dans och skulptur. Det ena något helt flyktigt, det andra något nästan evigt.

I år möts de två konstformerna på Wanås, konststiftelsen i norra Skåne som sedan 1987 fyllt på sin vildvuxna, skogsliknande slottspark med verk av Ann-Sofi Sidén, Marina Abramovic, Marianne Lindberg De Geer med flera.

Flera av verken de senaste åren, däribland Yoko Onos "Önsketräd", har inbjudit till delaktighet. Samtidigt har dans på konstinstitutioner blivit allt vanligare, och Wanås har fått förfrågningar från just dansare.

Nu sammanförs de här tendenserna i "Dance me", som är en av fyra utställningar på Wanås i år. I utställningen medverkar flera konstnärer samt Skånes Dansteater som ska bjuda in gästande koreografer till parken.

-Vi har velat skapa en utställning där rörelser är närvarande under hela säsongen, säger Elisabeth Millqvist, konstnärlig ledare på Wanås.

Kopplingen finns

Kopplingen mellan dans och skulptur är egentligen inget nytt, säger Elisabeth Millqvist, och berättar att flera av verken i "Dance me" knyter an till en tradition från 50-, 60- och 70-talen, då skulptörer skapade verk som uppmanade betraktaren till deltagande.

På Wanås är det kanske främst danska Molly Haslunds verk som knyter an till den traditionen. På slottsgården har hon placerat ut stora cirkelpassare som besökarna kan rita cirklar med, och i parken har hon skapat skulpturer i form av gungor, hopprep och ribbstolar.

Molly Haslund har byggt in en koreografi i sina skulpturer, som hon kallar för koordinationsmodeller. Tanken är att sju personer ska hoppa rep samtidigt, eller att besökarna ska tävla om vem som klarar att hänga längst i ribbstolarna.

-Skulpturerna blir konst som besätts av kroppar, säger Molly Haslund.

Nära publiken

Även japanska Tadashi Kawamatas trädkojor bjuder in till delaktighet, om så bara genom lusten att klättra, och i en lada har den amerikanska koreografen och dansaren Rachel Tess uppfört en träbyggnad där publiken hamnar extremt nära en intensiv dansföreställning på det omålade golvet.

Byggnaden är mobil och Rachel Tess, som har sin bakgrund i bland annat Cullbergbaletten, har turnerat med den i New York.

-Det är en koreografisk arkitektur där jag vill utforska vad som händer med publiken när de kommer nära. Jag är nyfiken på hur kontraktet mellan publik och dansare ser ut, säger hon.

Djupdykning i historien

Säsongen 2014 bjuder också på en återblickande utställning av Carl Michael von Hausswolff, Jan Håfström och Juan Pedro Fabra Guemberena.

2007 skapade de installationen "Graf Spee" baserat på berättelsen om det tyska fickslagskeppet med samma namn som gick under i Montevideo 1939, alldeles i början av andra världskriget.

Med "Unvergessen", som är titeln på årets utställning, går de djupare in i händelsen, som bevittnades av Juan Pedro Fabra Guemberenas morfar.

-Det gjorde väldigt starkt intryck på honom. Han var en brinnande antifascist. Men att se döda unga människor från fiendesidan bäras i land var det sorgligaste han hade sett. För mig är det väldigt gripande att kunna känna den empatin. I dagens krigföring är det något som är helt borta, säger Juan Pedro Fabra Guemberena.