Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Dags för radikalt miljötänkande

Klimatet är numera politikernas darling. Vilket inte tycks hindra att de samtidigt gärnasatsar miljarder på nya motorvägar. Men går det verkligen att kombinera en ökad konsumtion med miljömedvetenhet? Mattias Hagberg gör en tidsresa och hittar radikala nytänkare och en brytpunkt i miljödebatten.
Under de senaste månaderna har regeringen dominerat det politiska samtalet. Fredrik Reinfeldt och hans kollegor i alliansen har pumpat ut förslag. Målet har varit att ta initiativet i debatten och att tillfredsställa så många olika intressen som möjligt. Att det samtidigt funnits vissa motsägelser i budskapet verkar ha varit mindre viktigt.
Ena dagen har regeringen stolt presenterat "stora" satsningar på klimatet för att nästa dag lägga miljarder på nya motorvägar. Ena dagen har regeringen skickat ut pressmeddelanden med budskapet att "klimatfrågan är en av de största utmaningar som världen står inför", för att nästa dag följa upp med utspel där behovet av ökad tillväxt i produktion och konsumtion stått i centrum.
Samtidigt har det varit förvånansvärt tyst från oppositionen. Varför har inte Mona Sahlin utnyttjat dessa uppenbara motsägelser i sina motståndares retorik och politik?
Svaret är enkelt. Motsägelserna var inte mindre under den socialdemokratiska regeringen. Snarare tvärtom. Göran Persson pratade gärna om det gröna folkhemmet samtidigt som miljarderna rullade till nya storskaliga vägprojekt.
Att miljöfrågan är underordnad de flesta andra politiska områden är smärtsamt tydligt. Trots att klimatet har seglat upp och blivit något av toppolitikernas älsklingsfråga går det alldeles utmärkt att stimulera ökad privatbilism, ökad produktion och ökad konsumtion, bara det sker med en miljömässig fernissa. I sin regeringsförklaring från mitten av september talade Fredrik Reinfeldt nästan uteslutande om arbete, tillväxt och välfärd, medan klimatet fick några korta meningar.
Och i början av september presenterade moderaterna ett förslag om att inga nya bilar i framtiden skulle få dra mer än en halv liter bensin per mil. Förslaget beskrevs som radikalt av alla utom av bilindustrin. Bertil Moldén, vd för branschorganisationen Bil Sweden, konstaterade bara att det var ett tufft mål, men att fordonsindustrin självklart antog utmaningen, eftersom den också vill ta ansvar för en bättre miljö. Det vill säga: fortsätta producera personbilar och lastbilar som om nästan ingenting har hänt.
Betraktar man dagens miljöpolitik från det tidiga 1990-talets horisont framstår förslagen och idéerna som tama. Förra gången miljöfrågorna var i fokus präglades debatten av en långtgående kritik av bilism, produktion och konsumtion. Flera miljöorganisationer krävde omfattande förändringar i samhället, och ord som kretslopp, småskalighet och nolltillväxt var helt dominerande. Då, för nästan två decennier sedan, hade miljörörelsen initiativet i miljödebatten och mycket av diskussionen hade en samhällskritisk utgångspunkt. Till och med den borgerliga regeringen, med miljöministern Olof Johansson i spetsen, talade om behovet av att förändra samhället i grunden. Olof Johansson pläderade bland annat för en total kretsloppsanpassning av samhället och slog fast att "människan inte har rätt att bryta de ekologiska kretsloppen".
Mellan då och nu, en ideologisk avgrund. Idag är miljöpolitiken systembevarande och närmast psykopatisk till sin karaktär. Ingen motsägelse är för stor, ingen lögn för dålig. Ena dagen är klimatet en ödesfråga med närmast apokalyptiska dimensioner, nästa dag är det business as usual.
Vad är det egentligen som har hänt?
Mitt under vänstervågen på 1970-talet bestämde sig Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, för att långsiktigt vända den svenska opinionen. Det var dags att ta tillbaka initiativet i den offentliga debatten innan det gick för långt. Med inspiration från USA, där konservativa och nyliberala tankesmedjor som The Heritage Foundation och pr-byråer som Burson-Marsteller lyckats förändra debattklimatet i grunden, började SAF bearbeta det svenska folket.
Två decennier och många miljoner kronor senare kunde näringslivets företrädare konstatera att arbetet varit framgångsrikt. Socialdemokraterna pratade om tillväxt och företagsklimat istället för socialisering och löntagarfonder och svenskar i allmänhet talade hellre om aktiekursen än om partipolitik.
Men medan socialdemokratiska politiker och företrädare för facket anammat delar av den nyliberala retoriken hade ett nytt hot mot tillväxttanken seglat upp - miljörörelsen. Miljöpartiet hade blivit en kraft att räkna med, miljöorganisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen hade slipat sina argument och metoder och företrädare för centerpartiet betedde sig som grönavågare.
Alltså gällde det att attackera miljörörelsen på samma sätt som man attackerat arbetarrörelsen. Återigen fanns inspirationen i USA. Samma tankesmedjor och pr-byråer som där arbetat stenhårt för att ta död på vänstervågen hade också satt stopp för miljörörelsen. Dels gällde det att utmåla miljörörelsen som omodern, intolerant och fundamentalistisk, dels att ta initiativet i debatten genom att sjösätta en egen miljöpolitik, en politik som hävdade att lösningen på miljöproblemen fanns hos industrin och inte hos miljökämparna, att många av miljöproblemen var överdrivna och att marknadskrafterna skulle justera alla problem.
Konceptet kopierades till Sverige. Från tankesmedjan Timbro började böcker och debattartiklar om miljö att strömma ut, bland opinionsbildarna på SAF och på Industriförbundet blev det kutym att prata om miljö och företagande.
Försöket att vända opinionen var vältajmad. Det var inte bara näringslivet som kände sig hotat av miljörörelsens framgång, även arbetarrörelsen kände sig trängd av angreppen på industrisamhället.
Att den norska statsministern och socialdemokraten Gro Harlem Brundtland via sitt arbete i FN lyckats sprida begreppet hållbar utveckling gjorde inte saken sämre. Enligt Brundtland fanns det inte någon motsättning mellan industrisamhällets ständigt ökande produktivitet och miljön, istället var det precis tvärt om, en hållbar miljöpolitik vilade på ekonomisk tillväxt och industriella innovationer.
I efterhand framstår 1990-talet som en brytpunkt i miljödebatten. När såväl näringslivet som arbetarrörelsen mobiliserade för en konservativ miljöpolitik var det svårt för miljörörelsen att stå emot. Den resignerade. Anpassade sig. Och började till slut att rensa ut sina mest radikala röster.
Resultatet är skrämmande. På ett drygt decennium har starka och konservativa krafter, såväl till höger som vänster, sett till att miljöpolitiken gått i stå. Kvar står vi med en värld i tilltagande kris; jordens uppvärmning fortsätter, vårt behov av olja är obrutet, djurarter utrotas i ökad takt, befolkningsökningen fortgår, och så vidare.
Självklart kan vi fortsätta låtsas att alla dessa problem kan lösas med några extra satsningar på klimatteknik och energieffektivisering. Men varför skall vi göra det?
På många sätt är det redan för sent. Under de kommande decennierna kommer vi att bli tvungna att lägga stora resurser på att anpassa samhället till förändringarna i klimatet. I Sverige kommer det att handla om pengar - i andra delar av världen om liv och död.
Förmodligen har vi bara ett val om det inte skall bli än värre. Vi måste skaka liv i de gamla radikala miljötänkarna, de som under 1990-talet stämplades som landsbygdsfundamentalister och miljötalibaner av såväl höger som vänster. Vi måste inse att dessa kvinnor och män faktiskt kan erbjuda oss en agenda som är modern i ordets sanna betydelse.
I grund och botten handlar det om modet att föreställa sig något nytt och radikalt annorlunda, att ifrågasätta invanda föreställningar och gamla tabun. Hur kan en värld utan olja se ut, en värld där all energi måste vara förnybar och lokal? Hur kan ett samhälle som i huvudsak är uppbyggt kring närhet och småskalighet fungera?
Det är i den här typen av frågor miljöpolitiken måste ta sin utgångspunkt. Allt annat är ett konservativt gullande med en världsordning i tilltagande kris.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.