När jag ibland fantiserat om att bli partiledare så har den enda konkreta bilden jag sett framför mig varit presskonferensen då jag berättar att jag inte kommer åka till Almedalsveckan utan istället till Husby, Backa, Rosengård och andra områden i Sverige dit jag gillar att åka för att prata politik.
Nu har Löfven annonserat att han kommer göra ungefär detta och jag är den första att applådera.
På sin Facebooksida skriver han att han ”vill besöka arbetslösa som söker jobb, pensionärer som har svårt att få vardagen att gå ihop, och de som arbetar hårt när så många andra av oss har ledigt. Det är dags att fler viljor från förorter och bruksorter, landsbygd och skärgård, får ta större plats i svensk politik”.
Det är verkligen dags att avveckla Almedalsveckan och Löfvens beslut att inte besöka årets rosévinsjippo i Visby är en bra början. Från de tiotal gånger som jag har varit där finns faktiskt ingenting som jag tycker är värt att bevara. Tvärtom har jag en hel del dåliga minnen. Ett är när jag under en paneldebatt om barnfattigdom inser att Anders Borg och Lars Stjernqvist helt enkelt struntar i att lyssna när jag talar trots att vi sitter i samma panel, utan pratar ljudligt med varandra bakom ryggen på mig. I Almedalen lyssnar man inte.
Fler politiker borde göra som Löfven och åka runt i Sverige och bara lyssna. Lyssna på de kvinnor (och deras män) som oroar sig för att föda barn i bilen på väg tolv mil till närmaste BB. Lyssna på de unga människor i förorten som gör allt rätt men ändå inte kommer in på arbetsmarknaden. Och lyssna till alla de småföretagare som försöker få vardagen att gå ihop och som precis blivit misstänkliggjorda av inrikesminister Ygeman när han säger att man göder den organiserade brottsligheten när man köper deras billiga tjänster.
Men statsministern och alla andra politiker måste också vara beredda att dra någon slutsats av det de hör. Situationen i glesbygd och förort är märkligt lik trots att det är olika ord som används för att beskriva det negativa läget. Hög arbetslöshet, låg framtidstro och en längtan efter politiker som bryr sig är densamma i såväl Botkyrka som Borlänge. Nedläggningar av myndigheter och viktiga samhällsfunktioner sker på grund av utflyttning, butiker stänger efter hot och våld. Ofta är det människorna som bor kvar som skuldbeläggs som om det vore deras fel att läget är så dåligt.
Det har länge varit dags för fler viljor från förorter och bruksorter, landsbygd och skärgård, att ta plats i svensk politik. Men det är också dags att förort och glesbygd förenas i gemensamma upprop och krav och att de tar plats inte bara när politiker känner för att göra utspel om verkliga människor versus någon form av elit.
