Förändringen är diskret och uppmärksammas först efteråt. Tornseglarna bara försvann, skärgården ligger åter tyst och sommarens sista sångare har slutat sjunga. Det går några dagar, sedan några till, och till slut märker vi knappt att de är borta. Fåglarna ger sig av, söker sig söderut, och avskedet understryker villkoren för att leva häruppe i norr. Ett stråk av vemod är oundvikligt.
Ett helt annat stråk – eller måhända ett konkret uttryck för detsamma – drar förbi och tecknar en bild mot sensommarhimlen. Det är några bivråkar; de kommer norrifrån, tämligen lågt över skogen, men när de når Fjärås bräcka tar de höjd, cirklande på termiken ovanför SJ:s gamla grustag tills de nästan försvinner utom synhåll. De pyttesmå prickarna bestämmer sig småningom för att höjden är den rätta – och på stela vingar glider de söderut med kompassen inställd på Centralafrika via Falsterbo och Gibraltar.
En stund senare kommer jag pinsamt nog på mig själv med att gå omkring och nynna på en aria ur Glucks Orfeus och Eurydike. Lyckligtvis har ingen annan hört mig för inga människor finns i närheten och bivråkarna torde redan befinna sig långt ner över Sydhalland.
en kända arian Che farò senza Euridice? – ”Vad skall jag ta mig till utan Eurydike?” – är världshistoriens mest gripande avsked. Enligt den grekiska myten lyckades den skönsjungande, tragiske hjälten Orfeus beveka underjordens härskare. Orfeus älskade Eurydike befann sig nämligen i dödsriket efter att ha blivit biten av en orm, men med sin lyra och sång övertygades Hades om att låta Orfeus hämta sin käresta – med villkoret att han inte vände sig om under vägen upp från underjorden. Givetvis gjorde han exakt det och förlorade därmed sin Eurydike en andra gång. Det är kommen så långt i operan som Orfeus förtvivlad utbrister: Che farò senza Euridice?
Bivråken är en sällsam svensk rovfågel. Fast egentligen är den ingen riktig vråk, utan är mer besläktad med andra och för oss avlägsnare arter. Bin är heller inget som i första hand står på matsedeln där det istället är kulinariska läckerheter i form av feta bålgetingar och saftiga jordgetingar som gäller.
Och svensk är den väl knappast, snarare är bivråken en centralafrikan på sommarbesök i vårt land. För den kommer sent, sist av alla rovfåglar i slutet av maj – och den är också först ut med att lämna oss tre månader senare.
I litteraturhistorien är bivråken en doldis. Dess undanskymda liv inne i skogarna och seglatser över lufthaven har inte uppmärksammats av våra författare och poeter.
Naturforskarna och ornitologerna däremot har länge känt till den märklige, insektsätande rovfågeln. Sven Nilsson, den svenska ornitologins grundare, skriver således om bivråken i Skandinavisk fauna från 1858: ”Bivråkarna kännas genast genom den fjäderklädda trakten mellan ögat och näbben. De äro ej alldeles så tröga och fega som vråkarna; deras flygt är mer lätt och snabb, deras kropp mindre undersättsig; de lefva mest af insekter isynnerhet bi, humlor o. s. v.”. Nilsson påpekar vidare att: ”De stickande insekterna, såsom humlor, bin, vespor, ha i honom en hufvud-fiende”.
Bivråkens ofattbara förmåga att snoka rätt på getingarnas tillhåll ansågs länge gåtfull, men förklaringen är att den med knivskarp blick noterar vart getingarna flyger – för att sedan följa efter. Under den jakten flyger bivråken inte, utan promenerar stillsamt framåt genom skogen som en liten vätte. Väl framme vid det underjordiska boet gräver bivråken fram vaxkakor, larver och puppor med klorna; ligger boet djupt ner fortsätter bivråken sitt värv ända tills den inte längre syns.
Vid det laget är getingarna ursinniga, men de lyckas inte sticka bivråken vars fjäderbeklädda ben och ansikte skyddar mot angreppen, vilket redan Sven Nilsson kände till. De desperata getingarna kan i detta läge utgöra ett allvarligt hot för den som smugit sig efter bivråken för att få en glimt av tilldragelsen – vilket åtskilliga naturintresserade bittert fått erfara.
Bivråkarna över Fjärås bräcka har vid det här laget passerat Hallandsåsen. Hundratals mil återstår dock och eftersom de mycket väl kan ha startat resan högt uppe i Tornedalen kommer deras färd att bli längre än de allra flesta rovfåglars: de är genuina långflyttare.
På Västkusten är bivråken ovanlig, vilket redan August Wilhelm Malm vid Naturhistoriska museet i Göteborg påpekade i boken Göteborgs och Bohusläns Fauna från 1877. Om bivråken, vilken han kallade vesphök, står följande att läsa: ”Vesphöken är sällsynt i Göteborgstrakten, likasom på Oroust; men att han ändå häckar inom orten, bevisas deraf, att jag ett par gånger erhållit ägg, tagna i de större skogarna i Göteborgstrakten, nemligen vid Gunnebo och Landvetter”.
Fåglarnas bortflyttning sker som sagt diskret, i det fördolda. Men bivråken är ett undantag. Nu i övergången mellan augusti och september samlas de vissa år i stora mängder för ett sista magnifikt avsked över ljunghedarna i Falsterbo. Metaforiskt framställs ibland fågelflyttningen som Det stora tåget, vilket fylls på, dundrar förbi, och emellanåt stannar till vid enstaka stationer utmed vägen. Falsterbo är en sådan station, den mest kända i Norden. Och det är många som är på plats för att vinka farväl.
Att bivråkar och andra långflyttare på ett eller annat sätt måste passera Medelhavet har varit känt länge, men den förste som påpekade att det verkade finnas tre huvudstråk var Carl von Linné. Förbi Bosporen i öster och Gibraltar i väster går två vägar och den tredje, vilken torde vara av stor betydelse för våra bivråkar om våren, går över Messinasundet på Sicilien.
Om sina banbrytande idéer skrev Linné i Migrationes avium, ”Om fåglarnas flyttning”, från 1757. Oräkneliga fågelböcker har skrivits efter den, men ingen har inletts lika elegant: ”Till allt det goda, som den allsmäktige Skaparen förlänat människorna på vårt jordklot såväl till deras nytta som till deras glädje, hör gåvan av fåglar. Dessa hava i högsta grad smekt mitt skönhetssinne, och deras yttre är så vackert, att enligt min mening intet finnes som i högre grad verkar till människosläktets förnöjelse”.
Ja, bivråkarnas besök hos oss blev kort. Kanske hann de till och med försvinna in i sina getingskogar innan vi fick upp dörren för att ge oss ut och spana efter dem. Det kan kännas vemodigt, men knappast uppgivet. För till skillnad från myten om Orfeus och Eurydike, kommer de tillbaka till oss om sisådär nio månader. Vilket trots allt känns trösterikt nu i avskedets tid.
