Det fanns en tid när vår tv- och radiokonsumtion bestod av program från Sveriges Television och Sveriges Radio. När det som hade visats på kvällen blev ett samtalsämne på arbetsplatser och skolor nästa morgon. När det var viktigt att Sveriges Television hade två olika nyhetsredaktioner för annars skulle mångfalden hotas. När tv och radio konsumerades på ett sätt som tablåmakare på de båda företagen hade bestämt.
Det var en ganska bekväm tid för våra dominerande public service-företag. I dag ser det annorlunda ut. Vi lägger lika lång tid på mediekonsumtion som tidigare men vi har ett utbud som vi inte varit i närheten av förr. Resultat: våra medievanor har förändrats radikalt. Den som tvivlar kan alltid roa sig med att studera de senaste tittar- och lyssnarundersökningarna. Siffror som garanterat ger ledningarna på SVT och SR gråa hår, i alla fall om man tycker att det är viktigt att nå en stor publik. Och är det något som varit överordnat det mesta de senaste åren så har det varit just detta. Och då är det inte särskilt kul att heta Eva Hamilton och vara vd på Sveriges Television och se att man inte basar över Sveriges största kanal (TV4 är störst) längre. Eller att tvingas tugga i sig att i åldersgruppen 15-39- åringar (alltså den grupp konsumenter landets mediechefer skulle ge sin högra hand för att förstå) konsekvent väljer bort de licensfinansierade kanalerna. På annat sätt kan man inte tolka det faktum att tre av de kommersiella kanalerna är större än både SVT1 och SVT2 de här åldersgrupperna. Till och med den mer än lovligt perifera kanalen TV6 är större än SVT2 bland landets 25-39-åringar. Samtidigt är det kanske inte så konstigt eftersom det handlar om ett företag som på fullt allvar tror att över 100 avsnitt av Andra avenyn ska locka massorna till tv-apparaterna. Ett företag vars tidigare chefer trodde att Ballar av stål var ett programformat som skulle passa bra in i public service-begreppet.
Men frågan är om det här verkligen är ett problem. På Sveriges Television är man livrädd för att tappa tittare, livrädd för att bli sedd som "fin". Fin brukar på mediechefsprosa vara synonymt med kultur- och samhällsjournalistik samt fördjupad nyhetsförmedling. I SVT-ledningens utbudsstrategi har rädslan satts på pränt. SVT2 ska syssla med just fakta och kultur "utan att bli en finkanal'". Men är det inte precis det som public service-företagen ska arbeta med, alltså erbjuda ett kvalificerat alternativ fritt från kommersiella budskap? Den stora faran ligger i att public service och de kommersiella kanalerna blir för lika varandra, då upphör gradvis argumentet för public service.
Ett talande exempel är den stora panik som utbröt i SVT-huset när det visade sig att Peter Birros Upp till kamp dels var gjord delvis i svartvitt, dels var längre än vad man trodde att SVT-tittaren orkade med. Det är långtifrån en katastrof om en kvalificerad dramaproduktion når en publik på en halv miljon en måndagskväll. Men rädslan är talande för synen på oss konsumenter och vad vi förväntas kunna tåla. Dessutom är det ingen som vet om Upp till kamp verkligen hade de tittarsiffror som uppgavs. Alltfler tittar på tv och lyssnar på radio via webb och podd och där finns det fortfarande inte något bra sätt att mäta konsumtionen.
För Kerstin Brunnberg, som hoppade in som vd på Sveriges Radio när Peter Örns förändringsarbete havererade i slutet av maj, är det inte heller särskilt muntert att studera lyssnarbeteendet. På ett antal orter i landet förfogar hon inte längre över den största kanalen. I till exempel Eskilstuna och Sundsvall är Rix FM störst. Bland yngre lyssnare är den kommersiella radions dominans om inte total så i varje fall påfallande stor. Mitt i allt detta ska public service-företagen försöka definiera sin plats, tolka publikens beteende, förstå en skenande teknikutveckling och hantera svajiga mediepolitiska signaler.
- Det viktiga är att allt inte landar i en underhållningssmet där det handlar om att jaga publiksiffror. SVT är nere på en tittartidsandel på 30 procent i dag. Det är inte vi politiker som är problemet, det är publiken, säger till exempel moderaten Mats Johansson som är en av de mest inflytelserika mediepolitikerna i alliansen.
När Eva Hamilton ska definiera hoten mot public service pratar hon inte om mediefragmentisering, inte om svajig mediepolitik. Nej, det största hotet kommer, enligt Hamilton, från de kommersiella kanalernas ökade resurser. En ökad konkurrens om tittarna med andra ord. När TV4 blev av med sin koncessionsavgift innebar det 500 miljoner rätt ner i kanalens kassa. En ny typ av program har växt fram där olika intressenter finansierar hela program istället för att köpa programtid. Dessutom innebär större mediekonglomerat att interaktiviteten mellan olika bolag kan öka. Samarbeten som det mellan Sport-Expressen och TV4 (allt under familjen Bonniers vingar) kommer att bli vanligare.
Rädslan inom SVT är att dess anslag inte ska räknas upp, konsekvensen blir en årlig rationalisering på fyra procent. Eva Hamilton har sett tecknen i skyn, eller snarare, hon har sett hur borgerliga ledamöter har agerat tidigare.
- Om man lägger sig på noll procent har man tagit ett aktivt beslut att vi ska ha en public service som undan för undan blir en nischverksamhet. Det blir en elitverksamhet för dem som redan är samhälls- eller kulturintresserade. Men vi blir tvungna att ta bort På spåret och Doobidoo.
Ni känner igen argumentet. Rädslan för att hamna lite mer i periferin. Det tas fram omedelbart någon ifrågasätter SVT:s nöjessatsningar. Men är det verkligen en självklarhet att SVT och SR ska syssla med breda underhållningsprogram 2007? Public service brukar översättas med "radio och tv i allmänhetens tjänst", en definition som, beroende på vem som har tolkningsföreträdet, är påfallande elastisk och därmed inte särskilt användbar om man ska resonera runt ett eventuellt smalare begrepp. Att hävda att SVT utan På spåret blir en elitverksamhet är vulgärpropaganda, retoriskt effektivt men långt ifrån verkligheten.
Under många år har breddprogrammen motiverats av en rädsla för sviktande licensbenägenhet. Hur många är villiga att betala licensen om bara några få tittar? Men om man finner en annan finansieringsform, en form som inte var uppbyggd runt licens, försvinner inte argumentet för en massiv satsning på breddprogram i SVT då? Eva Hamilton slirar på svaret.
- Jag vill inte att SVT reduceras till ett dåligt samvete. Om vi bara har nyheter, dokumentärer och samhällsprogram reduceras räckvidden, då kommer vi inte att vara en angelägenhet för hela Sveriges befolkning. Vi kommer inte att nå dem som har minst kunskap och kanske skulle behöva den mest.
Mot det kan man snabbt invända att det inte primärt handlar om kunskapsförmedling i den typ av underhållningsprogram som slukar en stor del av SVT:s budget. Melodifestivalen skulle knappast vara särskilt mycket bättre eller sämre om den exempelvis gick i TV4, däremot skulle SVT mista ett prestigeprogram och det skulle vara jobbigt för det kollektiva självförtroendet i SVT-huset.
Från kommersiellt håll vore ett avsmalnat public service-begrepp bingo. Om SVT plötsligt släppte produktioner som På spåret, Melodifestivalen och Doobidoo skulle exempelvis åtskilliga reklammiljoner ticka in hos ägarna till tyska mediejätten Pro Sieben Sat 1 som sedan i somras äger Kanal 5. Färre SVT-tittare innebär fler tittare på de kommersiella kanalerna som därmed blir ännu intressantare för reklamköparna. Och skulle SR:s uppdrag smalnas av skulle fler lyssnare hitta till de kommersiella kanalerna.
- Aktieägarna tjänar på ett smalt public servicebegrepp, frågan är om demokratin gör det, säger Kerstin Brunnberg.
Helst skulle Eva Hamilton slå ihop Utbildningsradion och Sveriges Radio med SVT. Ett enda starkt public service-företag enligt samma modell som man har i England (BBC) och Danmark (DR). Det är svårt att med säkerhet slå fast att det vore en bra utveckling, men det finns åtskilligt som talar för det. Den nuvarande konstruktionen med tre separata bolag (SVT, SR och UR) kom till i ett medielandskap som uppvisar marginella likheter med dagens. Stora vinster finns garanterat att finna i gemensamt teknikutnyttjande, gemensam administration. SVT:s och SR:s korrespondentnät skulle kunna samordnas på ett annat sätt. Webb- och mobiltjänster skulle kunna utvecklas gemensamt. Och så vidare. Ur de tre företagen skulle ett enda oberoende medieföretag kunna födas som på ett bättre sätt skulle kunna finna sin plats och särart och därmed stå starkare i en tid när hoten utifrån accelererar. För att identifiera sin plats i ett framtida medielandskap går det inte att klamra sig kvar vid strukturer som är lika gamla som programbolagen. Den tid kommer aldrig tillbaka när SVT och SR var självklara rikslikare. Behovet har aldrig varit större av en programverksamhet där oberoende nyhetsförmedling, fördjupad samhällsjournalistik och ett brett kulturutbud är det centrala.
