Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Dagens skola borde lära av Experimentgymnasiet

Mellan 1969 och 1975 fanns i Göteborg ett gymnasium vars metodik grundade sig på elevernas medbestämmande i allt. Författaren Grethe Rottböll minns sina lärorika år på Experimentgymnasiet, där eleverna åkte spårvagn med en hjärna och besökte Jean-Paul Sartre.

Grethe Rottböll, född 1956 i Göteborg, är författare och ordförande i Sveriges Författarförbund.

Året var 1976 och jag satt 19 år gammal tillsammans med Göteborgs gymnasierektorer för att utvärdera det skolexperiment som under sju år hade gått under namnet Experimentgymnasiet. Gymnasiet, som startades på initiativ av elever med klartecken från dåvarande utbildningsministern Olof Palme, var ett experiment i ordets rätta bemärkelse och skulle få finnas i fem år. Tanken var att det sedan skulle inspirera andra gymnasieskolor att utveckla sin pedagogik. Men elever och lärare som gick på skolan ansåg att den borde fortsätta som skola i egen rätt. Dessutom insåg man svårigheten med att överföra enskilda delar. Efter två års debatt och stridigheter med skolstyrelsen segrade implementeringsidén och nu skulle den genomföras. Eftersom jag hade varit en aktiv elev på Experimentgymnasiet fick jag representera skolan.

Men projektet var dömt att misslyckas. Gång på gång försökte jag förklara att det var de grundläggande förutsättningarna som var avgörande. Ytterst handlade pedagogiken om tillit. Tillit till att unga människor i gymnasieåldern kunde ta ett stort ansvar för varandra, sin skola och sina studier bara de fick rätt förutsättningar. För mig hade den tilliten varit avgörande. Jag gick ut med högsta betyg i de flesta ämnen dessutom hade jag andra delar av linjer i mitt slutbetyg.

Ingen skola passar alla

Jag var medveten om att friheten gjorde att alla inte fullföljde sina studier. Men många utvecklades på andra sätt. Skolan sjöd av diskussionslusta, samhällsengagemang, personlig frigörelse och konstnärligt skapande. Det de flesta skulle kalla misslyckade studier benämner andra som livslångt lärande.

Ändå vet jag att många delar just min erfarenhet, och att det lite föraktfulla tillmälet flumskola inte fångar vilka stordåd som studiemässigt begicks under åren. Ofta har det också sagts att bara ungdomar från studiemotiverade hem kan klara att ta ett sådant ansvar. Men jag som kom direkt från Norra Biskopsgården, hade varit nyckelbarn hela livet och aldrig pluggat känner knappast igen mig i den beskrivningen.

I stället för enkla svar och generaliseringar bör man ställa sig frågan: Vilken skola passar alla? Det är självklart att det bör finnas olika typer av skolor på samma sätt som vi alla är olika. En skola som passar alla är en skola som inte fullt ut kan ta till vara enskilda elevers resurser och möjligheter.

LÄS MER: Studentmössan har återfått sin politiska laddning

Vilka var då de grundläggande förutsättningarna? Direktdemokrati: en man, en röst, oavsett om man var lärare eller elev. Läroplanens huvudmål skulle följas. Med övergripande formuleringar preciserades inte vilka böcker man skulle läsa, i vilken ordning det skulle ske eller hur länge man borde dröja vid varje moment.

En byggnad. Dessutom var tidpunkten gynnsam. Liknande skolor hade startat i Norge och Danmark. Att det i Sverige blev Göteborg kan bero på att staden inte var låst av ett huvudstadsansvar. Finrummen var färre och studentrevoltens frihetsanspråk tog sig flera uttryck som i Hagahuset och Nationalteatern. Enskilda individer spelade också stor roll. Vad Folke Edwards betydde för Nationalteatern kom chefen för pedagogisk utveckling vid skolförvaltningen Märta Björsjö att betyda för Experimentgymnasiet. Att hon tillhörde det ledande Folkpartiet som bedrev en på riktigt liberal skolpolitik bidrog också. Med henne i ryggen fick tre elever 1969 nycklar till den tomma Odinskolan vid Stampen. Glädjen måste ha varit snarlik den Gustav Adolf kände när han stod vid Brunnsparken och pekade: Här ska staden ligga!

Elevernas intresse fick styra

Att som elev få gå runt och fundera över om dramasalen räckte till, om det fanns utrymme för naturvetenskapliga experiment, små grupprum och större klassrum, var något helt nytt. Att vi dessutom fick inrätta verkstäder för konstnärliga ämnen och vara med och intervjua och anställa lärare stack både media och mer konservativa skolförespråkare i ögonen. För Skolstyrelsens del fick det räcka med att anställa en försöksledare som länk mellan skolan och myndigheten.

När jag började 1972 hade skolan funnits i några år. Schemaläggningen skedde under tre kvällar. Alla 180 elever och 20 lärare var närvarande. Önskemålen sattes upp på en vägg. Vilka studiegrupper hade bildats? Fribrottarna var fem stycken och skulle hålla till på humanistiska våningen. Hur många historietimmar trodde de sig behöva under terminen? Gruppen ville studera självständigt och bokade in fyra träffar med lärare. Engelska årskurs tre? Det visade sig vara många som ville läsa varför ett stort klassrum bokades två gånger i veckan. Några valde Kvinnorna på Fogelstad som ett tema i historia, svenska och samhällskunskap. De konstnärliga verkstäderna bokades. Bild, form och ljud utgjorde viktiga dimensioner också i slutförandet av studieprojekten.

Efter schemaläggningen kunde grupperna flytta in i de små rummen, te kokas på kokplattorna, böcker ställas i bokhyllan och de som ville läsa själva hade hittat studieplatser i något av de tre biblioteken: natur, samhälle och humaniora. Dagarna började klockan sju när vaktmästaren låste upp skolan och slutade tio på kvällen. Värst var sommarloven när man led av längtan till skolstarten i augusti.

Sartre medverkade i elevernas tidning

För mig som inte visste vad ordet ”relativt” betydde och aldrig hört talas om Jean-Paul Sartre blev det bråda dagar. Med en ordlista i skolväskan smög jag undan för att slå upp vad mina kompisar sa. Jag inspirerades och lärde mig. Kunskap var inte något som dikterades ovanifrån. I stället var det omgivningen och de egna intressena som stimulerade till kunskapsinhämtande. Självklart läste vi igenom hela läroböcker innan vi fördjupade oss i våra intresseområden. Jag som var teaterintresserad började med ett drama av Strindberg. Upptäckte 17 till och läste dem också. Miljöintresset sammanföll med intresset för filosofi. Vi fick veta att ekosofi blivit ett universitetsämne i Norge och bjöd in lärare för ett seminarium. När kärnkraften ställdes ut av företag på Svenska Mässan deltog vi med en utställning som också ingående beskrev farorna. Vi var inte bara mottagare av kunskap. Den kunskap vi erövrade kunde redan nu bidra i samhället.

Vi ordnade kritiska seminarier och ofta bedrev vi studier utanför skolans väggar. Vi intresserade oss för hjärnan och deltog på föreläsningar tillsammans med medicinarna. När vi tog spårvagnen tillbaka till skolan låg en hjärna dold i en medhavd plastkasse. Nu skulle vi visa våra kamrater det vi lärt på kursen. Några elever besökte Jean-Paul Sartre och fick honom att medverka i deras nystartade filosofiska tidskrift. Vi inspirerade varandra till allt djupare studier och när vi kom till universitetet hade vi redan läst det mesta på grundnivå.

LÄS MER: Döm inte studenter med andra länders flaggor

Många vill i dag äga skolfrågan och den debatteras livligt. Men eleverna får knappast något inflytande över väsentliga delar. Ändå är det de som ska göra jobbet. Jag ser med sorg på min 19-årings skolgång. Redan i femte klass hjälpte han sina lärare och kamrater med datorteknik. Men trots att vi i Sverige säger oss vilja bli världsledande kunde dessa hans kunskaper inte inräknas i betygen. Inte heller fanns det utrymme i studieplanen att inkorporera elevernas intresse för den nya tekniken. Vi löste det genom att engagera KTH-lärare på fritiden. Tretton tolvåringar satt och lärde sig programmera i vårt kök på kvällstid. I dag talas det mest om kontrollinstrument och betyg. Eleverna är mottagare av kunskap i tolv år för att sedan slungas ut och förvandlas till entreprenörer utan förberedelser för självständigt arbete. Det är lätt att förstå varför Experimentgymnasiet lever hos oss som fått nåden att gå där.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.