När jag gick skrivarlinjen på en folkhögskola var vi ett gäng i min klass som startade en arbetskritisk grupp. Vi kallade den ”Konstnärskollektivet Astarte”. Tanken var en kombinerad skriv- och studiecirkel. Just det arbetskritiska tog vi på allvar. Ingen av oss gjorde det vi skulle och vår verksamhet rann ut i sanden. Det som bestod var minnet av romanen av Karin Boye vi tog namnet efter. Den handlar om det vackra och det vackras baksida, och om begär. Kärleksbegär, begär till makt, och till vackert tyg.
I en scen står karaktären Viola bakom kulisserna under en pjäs. Det som från publikens håll ser ut som en vacker fjärilssvärm ser hon är ett fult virrvarr av trådar. Scenen är en allegori över textilindustrin. I bokens Stockholm är siden på modet och skyltdockan Astarte, som gett boken sin titel, ikläs tyget. I slutet av romanen skildras den åttaåriga flickan Puh-Li, och läsaren förstår att sidenet är en produkt av hennes arbete — det vackra har en ful baksida.
I SvD skriver Victoria Greve om trenden ”quiet quitting” (4/1), att för sitt välmåendes skull strunta i arbetsplatsens krav på passion och prestation. Författaren Johanna Hedman har också skrivit om den nya arbetskritiken — ungdomar har inte längre drömjobbet som mål, och det menar hon är ett kulturellt skifte (SvD 14/1). Det är sant. Men så länge arbetskritiken handlar om jagets självförverkligande, saknar det politisk kraft.
Det handlar fortfarande om att maximera lyckan, men nu bortom klyschor om hur lustfyllt arbetet är.
Termen ”quiet quitting” myntades av en ung ingenjör på Tiktok. Just inom tech har trenden fått fäste och nyligen publicerades i DN en intervju med tre techarbetare som valt att jobba mindre (4/1). Samtidigt diskuteras den artificiella intelligensen ChatGPT på sociala medier. Diskussionen stannar antingen vid en fascination vid teknikens under, eller präglas av skrämda resonemang kring vad som kommer hända med konst och litteratur, eller på universiteten när studenterna kan be AI:n skriva deras tenta ”in the style of Foucault”.
För att kunna skriva ”in the style of Foucault”, snarare än att spruta ur sig rasism och sexism och annat stötande innehåll den kan plocka upp på internet, behöver innehållet som ska in i AI:ns algoritm sorteras — av människor. I ett reportage från januari i Time berättas om hur kenyanska arbetare för två dollar i timmen sorterat bort barnpornografi, videos på avrättningar och annat extremt våld från ChatGPT. När arbetsvillkoren uppdagades förlorade de sina jobb, utan ekonomisk kompensation för de brutna kontrakten, eller det trauma de utsatts för.
Samtidigt inser programmerare i den mer välbemedlade delen av techindustrin att lyckan inte ligger i att arbeta ihjäl sig. För att ha tid till självförverkligande på annat håll, går de ner i arbetstid. Det handlar fortfarande om att maximera lyckan, men nu bortom klyschor om hur lustfyllt arbetet är. Baksidan med riktigt dåliga arbetsförhållanden, bortom jagets höga krav på sig själv, prestation och utbrändhet, får inte utrymme i den nya vågen av arbetskritik. Sidorna om Puh-Li saknas.
Det är kanske inte så konstigt. Det är lättare att göra motstånd mot en livsstil, än ett i grunden snedvridet system. Det är helt i sin ordning att inte ha som ideal att arbeta sig till utmattning. Det är också i sin ordning att resonera kring skiften i inställning till arbete. Men det saknas ett resonemang som når bortom individens självförverkligande och mening. En arbetskritik som fokuserar på det verkligt fula.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Soho House hade aldrig funkat i Göteborg
LÄS MER:Ett pappa-retreat är ingen ickevåldsgaranti
LÄS MER:"Tre pappor” visar hur mäns känslor premieras
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
