Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/3

Göran Sommardal: Dagboken från Wuhan visar sprickan i Kina

Under en månad förde poeten Fang Fang dagbok om vardagsliv och censur från karantänen i Wuhan. Göran Sommardal analyserar debatten som delat den kinesiska nätoffentligheten i två läger.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

"--- I dag har regeringen återigen utfärdat ett dekret: Från och med kl. 12.00 i natt kommer framförande av motorfordon i centrala staden att vara förbjudet. Och jag som bor i cent¬rum. Många människor kommer hit för att fråga, några skickar brev, alla bekymrar sig och hör av sig, och det gör att vi som är i instängda i stan känner oss dubbelt utsatta. Nyligen skrev Cheng Yongxin från «Shouhuo» [kulturtidskrift i Shanghai] till mig och frågade om jag inte kunde skriva en "Berättelse från den stängda staden". Vid detta besked insåg jag, att om jag bara kunde fortsätta skriva, då måste jag det. För att låta alla få reda på hur det verkligen står till i Wuhan."

Fang Fang är författarpseudonymen för Wang Fang, prosaförfattare och poet, kanske mest bekant för sin roman "Utsikter" från 1987, för vilken hon fick Kinas finaste litteraturpris. Mest rabalder uppstod det runt publicerandet av "Mjuk begravning", en kritisk beskrivning av den kommunistiska jordreformen på 1950-talet, utkommen 2016 och förbjuden i folkrepubliken året därpå (på franska 2019: "Les Funérailles molles"). Hon är känd för att vara en frispråkig ordförande för Författarförbundet i Hubei och styrelsemedlem i Nationella Författarförbundet. Nu är hon vildsint omtalad för sin bloggpublicerade ”Dagbok från Wuhan”, förd mellan 25/1 och 24/3.

Bråket runt Fang Fangs dagbok är intressant eftersom det så tydligt aktualiserar uppdelningen mellan vad vi kan kalla patrioter och nationalister i Kina. Utan att göra anspråk på att kunna överblicka den flerahundramiljontaliga kinesiska nätoffentligheten, så har det inte varit svårt att konstatera att åsikterna bland kinesiska nätmedborgare varit många och ofta uppretade över myndigheternas sätt att till en början hantera corona-utbrottet. Samtidigt har det funnits en minst lika stark mening om att väst beskyller och svartmålar, oavsett hur Kina agerar.

Intellektuella "undersöks"

Stormen kring Fang Fang har knappast mattats under den dryga månad som gått sedan Dagboken avslutades. #Fang Fang på Weibo har haft 940 miljoner visningar och 276 000 kommentarer, de flesta negativa och ofta formulerade med lika oförblommerade okvädinsord som varhelst annars på www (South China Morning Post 4/5). Akademiker och intellektuella som stött Fang Fang har själva blivit föremål för "undersökningar", som Liang Yanping, litteraturprofessor vid Hubei-universitet, och andra, som sociologiprofessor Guo Yuhua vid Qinghua i Peking, har fått poster raderade från sin blogg.

I ett nästa skede har frispråkiga kommentatorer i den akademiska världen, som Chen Chun, intellektuell i Shenzhen, och Gu Su, professor i politisk filosofi, uttryckt oro över att den alltmer tjockskalliga nationalism som många kineser ger uttryck för, också utanför folkrepubliken. Detta som tidigare tog sig uttryck i en mer kulturnationalistisk trend, som i den opinionsbildande boken ”Kina är inte lyckligt” från 2009. Då gällde det att avfärda "alltför inflytelserika" "dekadenta" intellektuella och författare som Qian Zhongshu, Wang Xiaobo och Wang Shuo. I dag gäller det mer direkt vad Galtung kallar politisk rangobalans, det vill säga att Kinas faktiska ekonomiska och politiska ställning inte bemöts med motsvarande internationella respekt. Då blir det förstås inte populärt att som kines avslöja något som helst missförhållande, som Fang Fang anklagas för att göra.

Däremot har regering och kommunistparti, till skillnad från den allra mest ilskna nationalistiska opinionen hittills avhållit sig från något sedvanligt fördömande.

Kritiserar myndigheterna

Läser man Fang Fangs dagbok, som finns på tidskriften Caixin, så kan man konstatera att Fang Fang visserligen kritiserar myndigheterna för undanhållanden och censur, men framförallt berättar hon om vardagen för de karantänerade, om de blixtuppförda fältsjukhusen, om tjänstemän, sjukvårdspersonal, frivilligarbetare och byggnadsarbetare och deras kamp mot viruset. Hon försvarar sig också mot de mest vettlösa av sina kritiker, och liknar de vid något tillfälle med Kulturrevolutionens rödgardister.

I en intervju i kinesiska tidskriften Xueren 4/4 beskriver Fang Fang: "Den här vågen [av angrepp] bestod av sådana som ville kidnappa landets intressen för sina egna syften och försökte tvinga mig [att hålla tyst]. Dessa kidnappare har redan lyckats med detta många gånger förut. Men jag har inget otalt med mitt land, och min bok är till hjälp för landet."

I en tid där så stor del av Kina-rapporteringen är präglad av opinionsbildningens höga vågor ser jag det som desto viktigare att ägna uppmärksamhet mot det som går under den svart-vita ideologiska radarn. Och lyssna till de många kinesiska röster som ändå gör sig hörda. Inte minst de som inte kvalar in som regelrätta dissidenter, det vill säga tycker som "vi".

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.