Solens son - vem är han denne son som Gunilla Bresky har gjort en dokumentär om och som visas under Göteborgs filmfestival? Hans namn är Nils-Aslak Valkeapää och är, kan nog sägas, samernas store 1900-talskonstnär. Han komponerade världsmusik innan ordet kom i svang och var en multikonstnär som också skrev poesi, målade och gav jojken ett ansikte. Han kallade sig ett barn av fåglar och komponerade också en fågelsymfoni. För sitt dikt- och bildverk Solen min far fick han Nordiska rådets litteraturpris 1991, med motiveringen att han nyskapande knöt samman dåtid och nutid, dokumentation och fiktion genom sin skildring av samers kulturhistoria från hällristningstid till nordsamisk samtid. Gunilla Bresky presenterar honom så intagande, denne man med den underbara rösten som tystnade 2001, då han berömd över världen gick bort.
Gunilla Bresky och de av Valkeapääs vänner som finns med i filmen berättar hans liv från barndom till berömmelse och därmed om samiskt liv. Det är en vacker film, med unika bilddokument och utsökt fotograferad. Vad annat är möjligt med den storslagna naturen, de vita vidderna, fågelstrecken, klipporna, bergen i bilder som målade av solen. Valkeapääs popularitet var enorm, hans betydelse för samifolket och för ursprungsbefolkningar världen över lika stor, kulturkoordinator för världsrådet för ursprungsbefolkningen som han var. ”Allt vi hade förlorat gav han oss tillbaka. Plötsligt skämdes vi inte längre”, säger en av vännerna.
Jojken, denna urgamla musikform länge betraktad som trolldomskonst, förbjuden av kyrkan, syndfull, förde han alltså ut i världen och dess historia kartläggs också i en annan festivalfilm: Maj-Lis Skaltjes dokumentär Jojk. Jojkens betydelse är tydlig i fler filmer som i norska kortfilmen This Year is Not Last Year´s Brother, där en ung renskötare står inför valet att sälja sina renar, fara till Las Vegas eller stanna kvar. Jojken är som en minnesbank och den skapar band mellan människa, djur och natur. Jojk är musik, men också en berättelse och det är om detta samband som flera av filmerna vittnar.
Skam, ja, om den handlar Sameblod, Amanda Kernells film, den första svensk-samiska långfilmen på tio år och med i tävlingen om bästa nordiska film. Mattias Hagberg skrev om den på måndagens kultursida och jag vill bara understryka hur filmen med sin omskakande berättelse från 30-talet pekar rätt in i nuet. Sameblod är ”en arketypisk historia i migrationssammanhang som många verkar kunna känna igen sig i” påpekar Amanda Kernell i filmkatalogen. Känslan av att inte höra hemma. Uppdelningen i ett vi och ett dom. Främlingskap. Rädslan för det annorlunda. Som i dag.
Skammen borde inte ha varit den bildningstörstande Elle Marjas (huvudperson i Sameblod). Skammen borde var deras som lärde henne att lappjävlar luktar illa och som sa att samers hjärnor inte har det som krävs för högre studier. Skammen deras som på rasbiologen Herman Lundborgs uppdrag mätte de samiska skolbarnens skallar och näsor, klädde av dem, granskade dem som cirkusdjur.
Det är mycket jag lärt mig genom Fokus: Sápmi. Och det är ju så en festival skall fungera: öppna dörrar till andra kulturer, andra språk. Jag visste till exempel nästan ingenting om skoltsamerna, en liten minoritet i gränstrakterna Norge/Finland/Ryssland. Ser Katja Gauriloffs dokumentär Kaisa´s Enchanted Forest, som hämtar sitt stoff ur den schweiziske författaren Robert Crottets bok The Echanted Forest. Han begav sig under 30-talet ut på en resa som slutade i norra Finland och där fanns Kaisa och så grundlades en udda, lång vänskap mellan dessa två.
Kaisa, historieberättare och siare som inte kunde läsa och inte skriva, men ” som kunde allt”, gav honom genom sina berättelser djup kunskap om skolters liv, legender och historia, som han samlade i sin bok. Den i sin tur bygger Katja Gauriloff vidare på. Hon blandar suveränt ett rikt arkivmaterial med animationer. Svartvitt med färg. Renar, norrsken, björkar, människor i harmoni med naturen. Fördragsamma, gästfria, hårt drabbade av andra världskriget, fråntagna sina boställen, sina hus, sina renar. De är inte många kvar, inte stort fler än tusen.
Nio längre spelfilmer och dokumentärer, äldre som Nils Gaups Vägvisaren och Kautokeino - Upproret och nya som just Sameblod bjuder festivalen på. Bland de fem kortfilmerna sticker The Fire regisserad av Liselotte Wajstedt ut. Under tio laddade minuter följer hon försöken att nå gruvarbetare instängda av en brand djupt nere i minan i Kiruna. Skickligt fotograferad och med få ord växer filmen förbi själva räddningsarbetet och förmedlar känslan av gruvans väldighet och hur arbetet där präglar människor.
Satsningen på samisk film kommer i en tid då International Sámi Film Institute, som bildades 2007 i Kautokeino med stöd från norska kulturdepartementet, blivit alltmer aktivt. I festivalprogrammet går dess ordförande Anne Lajla Utsi till ett befriande angrepp mot alla ”kulturimperialistiska” och ”stereotypa idealiseringar av samer” som präglar dagens filmproduktioner – ett angrepp som Mattias Hagberg också skrev om i måndags. Hon nämner speciellt den mycket populära TV-serien Midnattssol, inspelad i Sápmi. Visst vad det en spännande serie, men som Anne Lajla Utsi skriver det är en produktion gjord i en kulturimperialistisk tradition… ”Midnattsol vältrar sig i vårt allra heligaste, våra nåjder, noaidetrummor och offerstenar och resultatet är som en turistfilm.”
Anne Lajla Utsi vill alltså ha ett samarbete mellan nordiska producenter och Samiska filminstitutet som kan erbjuda all den kunskap som ger trovärdighet åt skildringar av samiskt liv, kultur och historia.
Det är ett rimligt önskemål.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.