Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Julia Pennlert: Döm inte ut ljudboksläsaren

Det är fel att förpassa ljudboken till kulturens skräpkammare genom att se den enbart som underhållning eller övervakning, menar Julia Pennlert och Lars Ilshammar, redaktörer för nya antologin ”Från Strindberg till Storytel”.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Julia Pennlert, universitetslektor vid Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås och Lars Ilshammar, historiker och biträdande riksbibliotekarie, är redaktörer för forskningsantologin ”Från Strindberg till Storytel. Korskopplingar mellan ljud och litteratur”, som kom i början av juni på Daidalos.

Under den pågående pandemin har den digitala ljudboken firat nya triumfer. Både försäljningen och bibliotekens utlåning av ljudböcker har slagit nya rekord, även om siffrornas betydelse för litteraturens position och bokbranschen har diskuterats.

I takt med utvecklingen har röster på kultursidorna också höjts, som varnar för ljudbokens olika faror. Den innebär en ”avveckling av litteraturen”, skapar ”en fälla för biblioteken” eller kan ses, som förläggaren Pelle Andersson skriver, som branschens snabbmakaroner med ketchup (DN 19/3). En njutning för stunden, men inte särskilt näringsrik måltid, alltså. Ljudboksläsaren, denna aningslösa stackare, riskerar enligt vissa debattörer att förlora både sin fantasi och sin föreställningsförmåga.

I den nyutkomna antologin ”Från Strindberg till Storytel. Korskopplingar mellan ljud och litteratur” (Daidalos) tar vi oss friheten att höja blicken något från denna tämligen näringsfattiga och förutsägbara diskurs. Framför allt vill vi visa att forskningen om ljudboken och dess läsare är ett växande tvärvetenskapligt forskningsfält, både i Sverige och internationellt.

LÄS MER: Var ska Postnord förvara mina brev?

Ljudboksläsaren, denna aningslösa stackare, riskerar enligt vissa debattörer att förlora både sin fantasi och sin föreställningsförmåga.

Utgångspunkten är alltså sökande: vi vet ännu inte vad den digitala ljudboken ”är”. Den representerar en komplex ny medieform som befinner sig i en snabb och pågående utveckling, samtidigt som det finns fog för historiska liknelser rörande kopplingar mellan ljud och litteratur. Samtidens ljudbok låter sig alltså inte kategoriseras eller förpassas till kulturens skräpkammare genom att sorteras in under kategorierna ”underhållning” eller ”övervakning”.

Diskussionen om mediala format och deras konsekvenser för läsaren, litteraturen, författaren eller branschen är förstås inte ny, även om ljudbokens framväxt aktualiserat flera frågor. I takt med internets utveckling, i början av 90-talet uttrycktes en oro för att romanen var på väg att dö och att den digitala teknologin skulle innebära slutet för boken som vi känner den. Om vi riktar blicken ännu längre bakåt ser vi att relationen mellan text och teknologi och hur de påverkar läsandet genom historien har väckt olika slags reaktioner.

Nya medieformer och distributionsvägar för den skönlitterära texten har kopplats till förfallsmyter, dystopier och gestaltats i att ”förläsa” sig på romaner eller att läsa ”fel” sorts litteratur. Inte sällan har dessa förkastliga vanor också kopplats till ”kvinnligt” läsande. En diffus framtidsrädsla, men även utopiska förhoppningar och himlastormande drömmerier, tycks ackompanjera de nya mediernas framväxt.

Om vi för en stund återvänder till nuet visar forskningen att det inte främst är någon död maskinröst som ’pratar’ till oss i ljudboken, utan inläsarens betydelse är faktiskt – högst mänsklig. När ljudboksläsare själva får motivera varför de väljer ljudboken är det – kanske förvånande för somliga debattörer – just den mänskliga rösten och sällskapet som står i centrum.

Det är alltså inte enbart ”tolkningen” av ett skönlitterärt verk i audio-format, som gör att människor väljer att lyssna framför att läsa. Det finns heller inga vetenskapliga belägg för att ljudboken hotar vår fantasi eller kontakten med några föreställningsvärldar. Snarare visar forskningen att läsaren utvecklar nya läspraktiker, kopplade till just ljudböcker.

Det finns heller inga vetenskapliga belägg för att ljudboken riskerar vår fantasi eller kontakten med några föreställningsvärldar.

LÄS MER: Mer än varannan skönlitterär bok är ljudbok

Det högst textbaserade synsättet på läsning som lyser fram i diskussionen kan också problematiseras vidare. Litteratur i ljudformatet är nämligen för många ibland ett helt nödvändigt sätt att få tillgång till fiktiva världar och litterära texter, inte minst för människor som inte kan läsa tryckt text på papper. Ska denna form av läsning lämnas utanför ekvationen?

Litteraturens och läsningens roll i samhället är viktiga och relevanta frågor, inte bara för förläggare, författare och kulturskribenter. Varje dag kämpar landets bibliotekarier med att det är just de läsfrämjande och litteraturförmedlande aktiviteterna som fått stryka på foten när biblioteket inte längre kan fungera som fysisk mötesplats för läsare och litteratur under pandemin. Vi har en hel bibliotekariekår som på olika nivåer har fått ställa om, organisera bokprat digitalt och bjuda in till bokcirklar på virtuella mötesplatser.

I ljudboksdiskussionen lyfts också digitaliseringens effekter på ett mer generellt plan, i termer av övervakning och datahantering. Det är helt riktigt att vi alla lämnar digitala spår efter oss, och att företag använder våra data för produktutveckling, konsumentanpassning och individjustering. De personliga rekommendationerna drabbar läsaren i nätbokhandeln, på en strömmingstjänst eller i sociala medier. Men de drabbar också i allra högsta grad kulturkritiken och journalistiken, där snabba argument och formuleringar genererar fler texter och nya klick.

LÄS MER: Läs in ”Samlade verk” som ljudbok igen - på göteborgska

Litteraturen och läsaren befinner sig i – och har alltid befunnit sig i – mediala sammanhang vare sig det har handlat om radioapparater, walk-mans, TV eller en fonograf.

Det finns alltså skäl att skilja på ljudboken som medialt format och de distributionssätt som i nuet används för att förmedla ljudboken, precis som vi alltid har klarat av att göra skillnad på den trycka boken och dess skiftande vägar till litteraturkonsumenten.

Litteraturen och läsaren befinner sig i – och har alltid befunnit sig i – mediala sammanhang vare sig det har handlat om radioapparater, walk-mans, TV eller en fonograf. Hur korskopplingarna mellan ljud och litteratur kan ta sig i uttryck i historien, samtiden och framtiden kommer säkert fortsätta att diskuteras. Bra så.

Därför bör vi också vara försiktiga med att döma ut ljudboken och dess läsare/lyssnare som sämre eller mindre kapabla än sina föregångare i den tryckta litteraturens välbekanta värld.

Läs mer kulturdebatt på GP Kultur:

LÄS MER: Kulturbarnens räkmacka är ett demokratiskt problem

LÄS MER: När reportern står i vägen för sanningen

LÄS MER: Därför blir det aldrig någon kulturdebatt om tv-spel

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.