När Patti Smith slog igenom som artist i New York på 70-talet blev hon intervjuad av ett modemagasin. Reportern kom till hennes lägenhet just när hon höll på att tvätta sin pojkväns kläder. Journalisten tyckte att det var smaklöst, men Patti svarade att hon gillar att tvätta hans kläder och att han betalar för deras lägenhet. Journalisten ansåg att det var så antifeministiskt att hon inte ville göra någon intervju. Artisten ser tillbaka på händelsen i The Times år 2019: ”Om jag vill behandla min man som en kung, då behandlar jag honom som en kung. Jag vill inte bli definierad av något”.
Under våren 2022 kom en ny bok ut av musikjournalisten Caryn Rose: ”Why Patti Smith matters”. Boken hyllar Smiths arbete som författare, musiker och konstnär. Men när det gäller Patti Smiths stöd till kvinnor är Rose kritisk, och det är när jag läser dessa ord som jag bestämmer mig för att skriva den här artikeln. Utifrån att jag sedan en tid tillbaka studerat Smiths verk och tagit del av en uppsamling intervjuer med henne i media, tycker jag att Rose missförstår, precis som andra kritiker har gjort före henne.
Eftersom Patti Smith med sin kombination av poesi och rock är en pionjär inom rockmusiken, har kvinnorörelser under årens lopp velat göra henne till en feministikon. Men hon har inte känt sig bekväm med det. För The Times förklarar hon att hon inte kallar sig feminist, utan är intresserad av alla människors rättigheter. Hon känner sig hedrad om hon inspirerar andra kvinnor, men hon arbetar för män och kvinnor, för det man skulle kunna kalla folket. Smith har deltagit i skilda protester mot politiska ledare, krig, fattigdom och miljöförstöring. Men hon vill inte vara en del av en specifik rörelse, med argumentet att politiska, religiösa och sociala rörelser riskerar att bli begränsande och ofria. ”Det finns militanta aspekter inom varje rörelse, och dessa försöker jag undvika”, säger hon till The Washington Post 2019.
I media blev hon avbildad med stora juvrer, och kallad ”a domestic cow”; som om hon hade förrått någon slags ideologi som hon aldrig hade anammat.
I de flesta intervjuer får Patti Smith frågor kring att vara en kvinnlig artist. Den ståndpunkt hon återkommer till gång på gång under femtio år är att hon är ointresserad av att sätta etiketter på människor. Hon vill inte göra skillnad på folk på det viset. Hon vill inte heller begränsa sina tankar om sig själv till könstillhörighet, och har alltid tagit avstånd från det. ”När jag uppträder känner jag mig varken som en man eller kvinna”, säger hon till Rolling Stone. ”Det finns inga ord för vad jag känner mig som”.
Smith har aldrig känt sig diskriminerad eller hindrad på grund av sitt kön, hon har bara gjort det hon har velat göra. Hon utvecklar sitt resonemang i nättidskriften High Profile: ”Det som plågade mig som ung när det gäller arbete var: Var jag tillräckligt bra? Hade mitt arbete något värde? Och var det rätt att vara upptagen med att skriva poesi när tusentals människor svalt och dog i Vietnam? Som ung kvinna var jag upptagen av dessa frågor.”
I början av 80-talet fick Patti Smith utstå en ny våg av kritik från feministiskt håll. Hon hade då valt att lämna offentligheten för att gifta sig med sitt livs kärlek, bilda familj och leva som hemmafru. I media blev hon avbildad med stora juvrer, och kallad ”a domestic cow”; som om hon hade förrått någon slags ideologi som hon aldrig hade anammat. Det var under samma tid som hon blomstrade i sitt skapande. Hon blev mer strukturerad, ställde klockan på fem varje morgon och skrev tills resten av familjen vaknade. Hon blev inte förminskad som konstnär av att vara hemmafru, vilket kritikerna tänkte sig. När hon återvände till offentligheten, var hon tvärtom bättre rustad än någonsin.
Tillbaka till den besvikelse som Caryn Rose uttrycker i boken ”Why Patti Smith matters”. Den handlar om att Rose anser att Smith inte verkar förstå vikten av musikfestivaler med bara kvinnliga artister och att musikbranschen är mansdominerad och fientlig mot kvinnor. Rose skriver att hon inte tror att Smith ljuger när hon säger att hon inte blev diskriminerad, men det faktum att hon hade svårt att hitta en gitarrist vid starten av hennes karriär är ett motargument. Rose spekulerar:
”Patti skulle inte vara den första kvinnan som bestämt sig för att det är bättre att insistera på att hon inte blev behandlad annorlunda eller orättvist, än att verkligen inse konsekvenserna av att blivit behandlad som mindre värd än en man”.
En förutsättning för att nå fram till sin fulla kreativitet, enligt Smith, är att inte begränsa sig som människa.
Den här typen av argument som Rose framför – att om en kvinna inte känner sig förtryckt som hon borde göra enligt rörelsens ideologi, är det för att hon förnekar ”sanningen” – är ett exempel på hur begränsande och ofri en rörelse kan bli. Just det som Patti Smith vill undvika. I stället visar hon på en alternativ väg.
”Jag har alltid velat skapa utrymme för kvinnor”, berättar Smith för The Telegraph 2020. Men hon önskar att kvinnor inte ska behöva stämpla sig själva som ”kvinnliga artister”. Hon har alltid ogillat det. Särskilt eftersom uttrycket "manlig konstnär" inte används. Picasso är Picasso, inte en vit manlig konstnär. Att vara upptagen vid att vara kvinna eller av att tillhöra en viss rörelse eller viss kategori, riskerar att reducera konsten. En förutsättning för att nå fram till sin fulla kreativitet, enligt Smith, är att inte begränsa sig som människa. En konstnär behöver vara fri.
Patti Smith uppmuntrar oss att utveckla vår individuella kraft, att stå upp för det vi tror på och känna stolthet över vad vi är. Men det räcker inte med självutveckling, vi behöver också tänka på andra, dela med oss och göra saker som sprider godhet ut i världen. När det gäller jämlikhet är hon bekymrad över de som dör av svält, säger hon till The Telegraph. ”Jag oroar mig inte för om rock’ n roll är jämlikt för det ena eller det andra könet. Det är en kamp som varje musiker får utkämpa på egen hand. Jag har sympati för mammor som inte har mat till sina barn."
Hon skrev texten till en av vår tids mest kända protestsånger, ”People have the power”, för att ge hopp till människor att det går att förverkliga drömmar om ett bättre samhälle. Och vi gör det bäst genom att stå enade tillsammans.
Louise Bergman är frilansskribent
LÄS MER:Patti Smith en imponerande ihärdig agitator
LÄS MER:Patti Smith överraskar med ny skiva
LÄS MER:Tacksam Patti Smith fick nyckel till New York
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
