Olle Adolphsons allra finaste rader finns i hans lilla visa ”Trubbel”:
”Och trots all kärleks brist och trasighet och fransar
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär.”
Men det är inte längre ord med innebörd, privat eller i samhället. Vår tid har mycket lite tid för evigheten eller ens hennes lillasyster, långsiktigheten. Febrigt lever vi våra liv och formar vårt samhälle efter samma logik som företagen följer sina kvartalsrapporter. Skilsmässorna ökar och gör det oersättliga värdet i mänskliga relationer ersättligt – det finns alltid en annan. Gamla, statsbärande ideologier monteras i det närmaste ner över en natt och ersätts med nervösa kopior av främlingsfientliga partier. Lagstiftning rivs upp och myndigheter läggs ned utan allvarligt övervägande.
LÄS MER: Peter Handke: "Det var brodermord, det är mitt ord som författare"
Det är ett farligt tillstånd.
Som jag ser det, är omvärldens aggressivitet mot Svenska Akademien och valet av Peter Handke som årets Nobelpristagare i litteratur en del av samma fartblinda samtid. Ännu ett symptom på den kollektiva hybris som höjer vårt eget nu framför alla tidigare tankar och beslut. Därför är ett försvar mot de röster som nu kritiserar Nobelkommittén och Akademien extra viktigt i vår tid. Inte för att de skulle ha extra rätt i år – utan för att ifrågasättandet av deras kompetens som bedömare av hög litterär kvalitet bara är ett av allt fler angrepp på ett stabilt samhälle, från både höger och vänster.
Låt mig först förtydliga. Det är fruktansvärt att de många som drabbades av Serbiens etniska rensningar nu tvingas återuppleva sorgen. Jag glömmer aldrig kollegan när jag sommarjobbade som städare på Borås sjukhus. Hur han smärtsamt lojt berättade om att gömma sig undan folkmordet i Srebrenica. Alla döda. Att Peter Handke under så lång tid valt att rota i detta grusiga sår är för mig obegripligt, hur litterära eller ideella ambitionerna än må vara. Jag kan inte ens säga att jag förstår mig så väl på pristagarens prosa. Det lilla jag läst är svårgenomträngligt och diffust. I mina ögon är Olga Tokarczuk den värdigare pristagaren av de två.
Ändå tycker jag att kritiken mot valet av Peter Handke är överdriven och på en oacceptabel nivå. Det rör med rätta upp känslor, men det är inte samma sak som vissa debattörers vilja att svartmåla själva Akademien och Nobelkommitténs kompetens. Som om en grupp med tio av Sveriges mest uppburna författare och kritiker inte gemensamt förmår bedöma vad god litteratur är. Att mina eller andra kulturchefers, debattörers och enstaka Akademiledamöters kortsiktiga reaktioner skulle vara en viktigare måttstock än en mycket kvalificerad bedömning av en författares livsgärning. Det är – för att låna en ofta använd kritik i dagarna – att relativisera beständiga värden, i detta fall en tvåhundraårig institutions anseende, på ett sätt som kan äventyra dess framtid.
LÄS MER: Omdömeslös och provocerande, men Peter Handke hyllar inte blodsutgjutelse
Det är inte hållbart. Inte minst eftersom det är ett mycket samtidstypiskt fenomen i en allmän uppluckring av samhällets fundament. För detta handlar inte om Peter Handke. Det handlar om att respekten för långsiktiga institutioner genomgående är rubbad. Den som velat sänka Svenska Akademien för det oanständiga i att prisa en författare som stöttar Slobodan Milošević har ju haft sen 2005 på sig, då Harold Pinter fick priset. Ändå är det nu det händer.
Alla vill vi, på ett eller annat vis, bygga om världen, inte längre kämpa för den vi redan har. Trots bristerna, trasigheterna och fransarna.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.