Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Det är skillnad på Jimmie Åkesson (SD) och Jonas Sjöstedt (V), tycker Bo Rothstein. Bild: Henrik Montgomery/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Därför kan man inte jämställa V med SD

Bo Rothstein om varför Sverigedemokraterna är ett större hot mot demokratin än vad Vänsterpartiet är.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Svensk politik befinner sig i ett skiljeläge. Vårt parlamentariska system och vårt tänkande om politik har sedan länge varit uppbyggt på en tydlig höger-vänsterdimension. De politiska krafter som försökt utmana höger-vänster dimensionen och anföra religion (KD), miljö (MP) eller kön (Fi) som alternativa dimensioner har i huvudsak misslyckats.

Istället har de efterhand kommit att ”ätas upp” av höger-vänster dimensionen och inordnat sig i ledet. Sverigedemokraterna har också ordnat in sig i ledet genom att tydligt markera sig som ett socialkonservativt parti och därmed markerat sin önskan om vara en del av det borgerliga blocket i svensk politik. Hittills har de, åtminstone på riksplanet, inte släppts in i Alliansen. Överraskande nog är det partiet som säger sig stå för etikens primat i politiken, dvs Kristdemokraterna, som varit mest öppna för att inleda någon sorts samarbete med SD.

Hade kommunistpartiet allierat sig med socialdemokraterna i ett försvar av demokratin hade med stor sannolikhet Hitler aldrig kommit till makten.

Det rimmar emellertid väl med vad jag visat tidigare (DN 2015-03-01), nämligen att det finns starka empiriska belägg för att det existerar ett samband mellan hög grad av religionsutövning och hög grad av korruption och annat liknande oetiskt agerande. Ett dagsfärskt exempel kan hämtas från Brasilien där en av de ledande presidentkandidaterna, den högerextreme Jair Bolsanero, som bland annat hyllat den tidigare militärdiktaturen och talat sig varm för återinförandet av tortyr, stöds av landets mäktiga pingstpastorer.

Ett argument som framförts är att eftersom Socialdemokraterna och Miljöpartiet valt att samarbeta med Vänsterpartiet så är det inget som hindrar Allianspartierna från att börja samarbeta med Sverigedemokraterna. Man hänvisar till Vänsterpartiets kommunistiska förflutna och att man även efter namnbytet uttalat sig positivt om allehanda vänsterdiktaturer i världen.

Det är förvisso sant att Vänsterpartiet haft svårt att skilja på demokrati och diktatur, detta kan sägas gå tillbaka till den förödande ”klass-mot-klass”-politiken som Stalin beordrade de västeuropeiska kommunistpartierna att föra under 1930-talskrisen.

Argumentationen var att kapitalisternas utsugning av arbetarklassen var lika illa under frihetlig demokrati som fascistisk diktatur. Detta ledde bland annat till att det tyska kommunistpartiet utmålade socialdemokraterna som sin politiska huvudfiende under den tid då nazismen växte sig stark. Hade kommunistpartiet istället allierat sig med socialdemokraterna i ett försvar av demokratin hade med stor sannolikhet Hitler aldrig kommit till makten. Kommunisternas oförmåga att göra en distinktion mellan demokrati och diktatur fick med andra ord fullständigt förödande konsekvenser. En reminisens av denna oförmåga kunde för övrigt beskådas i Gudrun Schymans berömda Talibantal på Vänsterpartiets kongress 2002 i vilket hon hävdade att det inte fanns några väsentliga skillnader mellan kvinnoförtrycket i diktaturens Afghanistan och det demokratiska Sverige.

Ett organiserat samarbete med SD skulle med stor sannolikhet ytterligare stärka de anti-liberala och auktoritära politiska rörelserna i Europa.

Sverigedemokraterna har liksom Vänsterpartiet sina rötter i anti-demokratiska krafter. Innebär detta att man därför kan jämställa ett nutida politiskt samarbete med dessa två partier? Det första argumentet mot en sådan ”kålsuparteori” skulle naturligtvis vara att ett fel inte legitimerar ytterligare ett. Om man nu anser att det är fel att samarbeta med ett parti pga att det inte kan anses vara demokratiskt pålitligt skall man naturligtvis avstå från allt sådant samarbete själv.

Ett andra argument är att kommunismen i nuläget knappast utgör ett reellt hot mot den frihetliga demokratin i vår del av världen, medan det motsatta gäller för de politiska krafter som SD representerar. Urholkningen av den frihetliga demokratins principer i framförallt Polen och Ungern har för närvarande (och inom överskådlig framtid) ingen motsvarighet från kommunistiskt håll i Europa. Ser man det i ett globalt perspektiv kan man lägga till Filipinerna, USA och förmodligen snart också Brasilien.

Ett organiserat samarbete med SD skulle med stor sannolikhet ytterligare stärka de redan starka anti-liberala och auktoritära politiska rörelserna i Europa och möjligen också i resten av världen. Sverige har ett renommé som en av de mest välfungerande frihetliga och toleranta demokratierna i världen och detta skulle självklart solkas om ett parti som SD legitimerades som en acceptabel samarbetspartner och del av det parlamentariska regeringsunderlaget.

Sammantaget vill jag hävda att dessa två skillnader gör att en ”kålsuparteori” i detta fall inte kan anses hålla måttet.