Därför förändrade Hendrix rockhistorien

ANNONS
|

Frågan som ständigt inställer sig. Har den gitarrbaserade rockmusiken egentligen utvecklats så mycket efter Jimi Hendrix död tidigt den 18 september 1970? Givetvis har fältet av hugade musiker vuxit enormt sedan dess liksom de tekniska möjligheterna att trolla fram vad som helst i ljudväg - men samtidigt, har så mycket mer skett? Jimi Hendrix förbluffande begåvning drev möjligheterna till en yttersta planetbana.

Vid en tillbakablick inser man hur kort förbränningstiden var. Allt sker så snabbt. Hendrix karriär slår en regnbåge över fyra korta år. Jimi Hendrix Experience debuterar 1966, de får sitt brittiska genombrott på klubbscenen varefter USA erövras via Montereyfestivalen i juni 1967. Gruppen turnerar intensivt (vid ett tillfälle 40 städer på 50 dagar) och glider upp på en väldig våg av framgång men splittras efter tre år. Basisten Noel Reddings ego är större än talangen. Hendrix söker sig vidare med Band of Gypsies och andra konstellationer. De som Hendrix beundrade var nu hans förstummade beundrare. Eric Clapton skaffade sig kråsblus och blond afro.

ANNONS

Hendrix får avsluta Woodstockfestivalen i augusti 1969 med ett nästan övergivet slagfält framför sig och en ylande Star Spangled Banner som episk och emotionell slutpunkt. 1970 återbildar han Experience med Billy Cox på bas och inspelningarna från det året pekar i nya färdriktningar. Miles Davis Bitches Brew och funkgrupper voodoobubblar i grannskapet. Hendrix letar uppenbarligen efter ny musikalisk identitet efter att ha varit en turnerande hitmaskin med Hey Joe och Purple Haze. Hendrix spelar en sista konsert i Sverige på Lisebergs stora scen 1 september 1970, två dagar efter Isle of Wight Festival. Vad jag minns från den är särskilt en lång version av bluesen Red house följd av Room full of Mirrors och ett stilenligt avslut med ljudmassan Voodoo Chile. Några veckor senare är sagan all.

Berättelsen om Hendrix har berättats åtskilliga gånger (Harry Shapiro, Charles Cross, Jerry Hopkins, med flera). Själv är jag mest grinig över genren rockbiografier som mer sällan säger något begåvat om musiken. Hur ofta växlar de inte mellan skvallrig illvilja och fjäskig beundran? Sharon Lawrence biografi vet emellertid sina gränser och lämnar därför musiken åt läsaren. Vilket är vist. Hennes sympatier gäller Hendrix. Musiken är inte hennes grej. Hur hon lyckas minnas trettio år gamla konversationer övergår mitt förstånd. En del vedergällningar ingår.

ANNONS

Som amerikansk journalist lärde hon känna Hendrix och vänskapen förefaller ömsesidig. Hendrix barndom var full av uppbrott och identitetsförvirring och modern dör tidigt i missbruk - moderlösheten förblir en faktor i Hendrix liv. Fadern Al framstår snart som en okänslig slashas. Hur Hendrix lyckas tillägna sig sina magiska fingrar förblir en gåta liksom hur musiken legeras inom honom, men han lär sig tidigt repertoaren som yrkesmusiker - en fusion av r 'n b, Chicagoblues, Motown, rootrock à la Chuck Berry. På något vis bar han redan denna fusion inom sig - med sin färgade föräldrar, en irländsk bakgrund liksom en cherokeehärkomst på mödernet. Uramerikan, men det säger förstås inget om den alkemi som uppstod musikaliskt.

Som i andra skildringar framstår Hendrix gåtfullt som två skilda personligheter. Privat är han dämpad och blyg, artig och välartikulerad utan rockmusikens svullna narcissism. På scenen tar han helt kommandet med cool förvissning och komplett scennärvaro. Showmanship. Han bär på två komplex - han tyckte sig ha världens sämsta röst och ingen fick se på när han spelade in. Ändå saknade han all genans på scenen. Han beundrade Dylan gränslöst, men hans totala version av All along the watchtower skulle Dylan själv närmast göra en cover på. Han är hemlös i framgången, men rör sig som en färggrann renässansprins - estetiskt och erotiskt raffinerad med orientaliska sidenskjortor, sammetsbyxor, paysleysjalar, smycken, leopardarmband. Både timid och extravagant, oskuldsfull och suverän som en populärversion av zigenarikonen. En erotisk satyr som Prince kopierade senare.

ANNONS

Före sin musikaliska karriär tillbringade Hendrix ett år (1961-62) som fallskärmsjägare i legendariska 101st Airborne Division. Den vertikala dimensionen skulle han behålla, dels i en sorts Peter Pan-fantasier om att landa från ovan eller omvänt levitera med hjälp av "the electric lady", gitarren. Little Wing, Angel, Third Stone from the Sun, Exp, Astroman. Frågan är om inte Hendrix stora bidrag var att helt enkelt definiera om själva relationen till gitarren som instrument. Hendrix spel var solklart demonstrativt och showmedvetet (ta den tidiga Drivin' South), men var som bäst alltid förknippat med stark känsla och stark känslighet i en helt unik dynamik mellan höger och vänster hand.

Hans omvända, vita Stratocaster var helt enkelt inte kombinationen musiker med påhängd gitarr. Instrumentet var snarare en organisk utväxt som hans stora händer hanterade utan synbar ansträngning. Här finns ett citat som biter sig fast: "Tekniskt sett är jag inte ens gitarrist. Det enda jag spelar är sanning och känsla." Kort och filosofiskt - Hendrix transcenderade rollen som rockgitarrist för att därmed anträda en annan musikalisk planet. Det är detta som fortfarande är så svårt att begripa. "Det hände mycket i hans huvud." När alla talade om "popmusik" hade han redan antikverat det uttrycket.

ANNONS

Den stabbiga, giriga jorden är förstås ändå kvar. Sharon Lawrence bok handlar till stor del om alla profitörer och parasiter, lagvrängare och knarkhandlare som slår ner med sina gamklor. Alla ville bli höga på Hendrix framgång och han bedras och skörtas upp av skumraskfigurer som Michael Jeffrey och Edward Chalpin. Framgångens mynt försvinner i andras fickor. Själv har Hendrix inget fast hem och med avund ser han hur en vän har ett kylskåp. Behovet av omsorg är påfallande, men snyltarna är alltid fler än vännerna.

Efterspelet är allra mest bedrövligt. Lawrence mal genom hela processen. Fadern Al som aldrig gjort ett skapandes grand blir som förbytt av sonens ekonomiska framgångar. "Kan du tänkas veta hur mycket pengar det finns?" Därefter tar halvsystern Janie över exploateringen av rättigheterna, vilket utmynnar i en veritabel orgie av girighet.

Då är förstås vi långt bortom musiken, men den fortsätter ju ändå att lyfta från sina uramerikanska spår. När Neil Young nu turnerar manglar han bland annat fram en halvtimme No hidden path, en låt som jag anar har en sorts förbindelse med Hendrix instrumentalstycke om sin indianhärkomst - Cherokee Mist. "Can we make it last like a musical ride", heter det vidare i Youngs From Hank to Hendrix. Ja, jorden runt står Hendrixkopior och försöker få fingrarna att räcka till.

ANNONS
* Född som: Jimmy Allen Hendrix, omdöpt till James Marshall Hendrix i Seattle 1942, död i London 1970.* Vidare läsning: Harry Shapiro och Caesar Glebbek: Jimi Hendrix - Electric Gypsy (Mandarin 1990).Johnny Black: Jimi Hendrix - The Ultimate Experience (Thunder Mouth 1999)Charles R Cross: Room full of Mirrors: A Biography of Jimi Hendrix (Hyperion 2005).* Vidare lyssning: Are you Experienced? (1967) med bland annat Foxy Lady och Manic Depression, Axis: Bold as Love (1967) med bland annat Spanish Castle Magic och Little Wing. Electric Ladyland,(1968) med bland annat Voodoo Chile och All Along the Watchtower.
ANNONS