Såg du den senaste säsongen av Game of Thrones? Jag menar: såg du något? För om du inte kan se vad bilden föreställer – har du då sett den? Just den popfilosofiska frågan ställde seriens fans när den senaste säsongen utmärkte sig som särskilt dunkel.
För en serie som på veckobasis avhandlar våldtäkt, incest och barnamord är det en bedrift. Men mörkret jag talar om är det som infaller när ett band med stråtrövare slår sig ner runt en döende brasa, eller när drakdrottningen Daenerys kliver ner i Meereens underjordiska katakomberna och in i en kompakt svärta. Ett medeltidens earth hour.
Bokstavligt mörkare
Visst är det så att den ”gyllene tv-åldern” kännetecknas av sin oändliga resa in i mörkrets hjärta. I Breaking Bad blev den cancersjuke kemiläraren Walter White tvingad att tillverka metamfetamin för att försörja sin familj, hackerthrillern Mr Robot målar upp en deprimerande bild av en urholkad samtid, och vad är Sons of Anarchy om inte en emo-Hamlet med MC-kort? Men senare års tv-serier nöjer sig inte med att bli tematiskt mörkare. De har blivit bokstavligt mörkare.
Se bara på Better call Saul där huvudpersonens elallergiske bror har barrikaderat sig i sitt kolsvarta hus med neddragna persienner och flämtande stearinljus. Eller Marvels Daredevil som handlar om en superhjälte som har förlorat sin syn, och rör sig i en värld av mörker. För att inte tala om den politiska thrillern House of Cards där Vita Husets främsta prioritet verkar vara att hålla elräkningen nere.
Symboliskt mörker
Naturligtvis är mörkret symboliskt. Daredevil använder mörkret för att synliggöra(?) hjältens sårbarhet. För House of Cards är skuggspelet en symbol för det ljusskygga fifflet som pågår i maktens korridorer. I Better call Saul illustrerar det nedsläckta huset klyftan som skiljer de två bröderna åt när de står och tippar på varsin sida av den moraliska vågskålen.
Men är det verkligen så enkelt? Så klart inte. Det är ännu enklare.
Teknisk förklaring
1951 fick Karl Freund uppdraget att lösa ett dilemma för komediserien I Love Lucy. Seriens stjärnor ville att programmet skulle spelas in på film och inför en levande publik, vilket ställde höga krav på studiomiljön. Freund utvecklade då en takriggad ljussättning som dränkte scenen i ljus, minimerade kontrasten och suddade ut skuggorna.
Ur ett estetiskt perspektiv såg det för jävligt ut. Men det tillät tre kameror att spela in samma scen samtidigt, och resultatet var jämngrått nog för att matas ut genom de bildförvrängande köttkvarnar som var den tidens tv-apparater.
Digital-tv:s fel
Sedan dess har tv-seriernas ljussättning domderats av våra tv-apparaters förmåga att hantera ljus. Med dagens digital-tv-sändningar, 4K-upplösningar och avancerade digitalkameror med finkänslig optik ser förutsättningarna annorlunda ut. Våra moderna skärmar rymmer oändligt mycket mer information än de uråldriga bildrörsrelikerna. Tekniken har också gjort det möjligt för tv-producenterna att direkt se hur – eller om – den dunkla Game of Thrones-katakomben kommer att synas på din tv.
Att serierna har blivit mörkare i bild, kan också vara en orsak till att de har blivit mörkare i andan. För i större utsträckning än vad vi tror är det tekniken som styr dramatiken. Det hela påminner om när handkameran bokstavligen skakade om tv-världen i början av 1990-talet.
Lättare kameror
På spaning i New York och Cityakuten var några av serierna som accentuerade nervig action med en hysteriskt flaxande handkamera. Mindre och lättare kameror i kombination med lättmanövrerade stativhuvuden förändrade kameramannens rörlighet, och revolutionerade bildspråket. I dag kan vi knappt tänka oss en jaktscen utan en hetsig handkamera som försöker hinna ikapp.
Brist på ljus har blivit synonymt med prestige-tv. Dramaserierna som får oss att kisa mot skärmen och skruva upp ljusstyrkan är också de med högst svansföring. Fast ibland blir överanvändningen av knivskarpa skuggor parodisk. Som när datorgeniet Gordon i Halt And Catch Fire äter frukost med familjen och ställer in dimmern någonstans mellan Edgar Allan Poe och Mordor. Eller att alla karaktärer i Game of Thrones drunknar i mörker, även när de står under en stekande sol.
Vårt eget fel?
Men hur kommer det sig att kulturen blir mörkare samtidigt som världen den speglar blir – enligt Hans Rosling – ljusare? Till viss del är det vårt eget fel. För att tillfredsställa oss kräsna tv-tittare har tv-producenterna tvingats målat in sig i ett hörn med mörkare berättelser om större tragedier och trasigare antihjältar.
Och visst är det ironiskt. Att vår iver att se mer, har lett till att vi knappt ser något alls.
