Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Victoria Greve: Därför blir det ingen ”The crown” om kungen och Silvia

I ”The crown” får man följa dramat mellan prins Charles, Diana och Camilla Parker Bowles in i sovrummet. Men den som hoppas på en svensk version lär bli besviken. Det svenska kungahuset är alldeles för jordnära och saknar verklig makt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hur mycket får man hitta på om en drottning? Diskussionen började redan tidigare i höstas med anklagelser om sakfel och glidningar i TV4:s dramadokumentär ”Drottningarna” som tar avstamp i Vasaättens drottningar.

I Storbritannien rasar nu debatten om den nya säsongen av ”The Crown” på Netflix, något som fått bland andra DN-krönikören Jan Eklund att fråga sig hur mycket man får tänja på sanningen när det gäller makthavare.

Prins Charles framstår som gnällig och småaktig mot sin unga fru, Diana å sin sida en vimsig och självupptagen nippertippa.

Storbritanniens kulturminister Oliver Dowden har krävt att Netflix tydligt skulle märka ut att det rör sig om fiktion och Helena Bonham Carter som spelar prinsessan Margaret höll med. Ju närmare vi rör oss samtiden, där förlagorna är livs levande personer som fortfarande finns med oss, desto mer skaver det.

Säsong fyra av ”The crown” utspelar sig till större delen under 1980-talet.

Prins Charles framstår som gnällig och småaktig mot sin unga fru, Diana å sin sida en vimsig och självupptagen nippertippa. Premiärminister Margaret Thatcher så makthungrig att hon vill upplösa parlamentet när hennes politiska dagar är räknade. Drottning Elizabeth II som någon sorts aristokratisk sosse.

Den enda som skildras genomgående sympatiskt är otippat nog Camilla Parker Bowles. Hon framstår som en tillbakalutat sexig, cool realist bland alla högdjuren.

”The crown” är inte det enda färska exemplet på en samtida makthavare som får närgången behandling.

I Curtis Sittenfelds roman "Rodham” som kom på svenska i somras fick läsaren följa med hela vägen in i mellan de unga Bill Clintons och Hillary Rodhams lakan – och mer därtill. Det är en kontrafaktisk roman som ändå ligger den verkliga Hillary Clintons biografi, karriär och politiska snedsteg så pass nära att det känns snaskigt och väl privat.

Kanske blir gränsen mellan fiktion och verklighet än mer svår att få syn på när det gäller kungligheter (och politiker på en viss nivå). De är redan insvepta i ett sagans skimmer: påpassade och ständigt fotograferade som de är.

Vårt eget kungahus har visserligen haft sina skandaler och sitt drama, men kungligheterna framstår i jämförelse som folk är mest. Jordnära, liksom.

I medierna och i förlängningen i folks medvetande blir det också lätt att casta Hillary Clinton i rollen som häxa och Diana Spencer som den tragiska, orättfärdigt behandlade prinsessan.

Men jag tror att det kräver ett visst avstånd för att det rätta sagoskimret ska uppstå – och att stora värden ska stå på spel.

LÄS MER: Hilary Mantel: Historien är inget genrep för vår tid

Därför har jag svårt att se någon svensk variant av ”The crown” med kungen och Silvia. Vårt eget kungahus har visserligen haft sina skandaler och sitt drama, men de framstår i jämförelse som folk är mest. Jordnära, liksom. Sverige är dessutom ett litet land där kungligheterna främst spelat ceremoniella roller de senaste tvåhundra åren.

Den brittiska kungafamiljen däremot är den yttersta symbolen för ett världsomspännande imperium som föll samman så sent som under 1900-talets mitt, under den nuvarande drottning Elizabeths regim. Det är det som är nerven i ”The crown”, bortom alla personintriger. I ”Rodham” är det faktumet att Donald Trump blev president och ledare för världens mäktigaste nation.

Debatten lär hur som helst fortsätta.

Den avhoppade prins Harry och hans hustru Meghan Markle har skrivit ett mångmiljonkontrakt med Netflix för att utveckla sin egen realityserie – flera andra projekt sägs vara på gång.

Nästa säsong av ”The crown” kommer att behandla prinsessan Dianas död, och hur hon drevs i den jagad av paparazzis.

Verkligheten och fiktionen fortsätter att krypa närmare.

Läs fler kulturkrönikor av Victoria Greve:

LÄS MER: Tomas Forser var den lärare kulturkritiken behöver

LÄS MER: När reportern står i vägen för sanningen