Därför behöver kritiken en festival

När dagstidningarna drar ned på recensionerna måste andra ta ansvar. På torsdag börjar en festival i Halland där kritik står i fokus. Magnus William-Olsson förklarar varför fler regioner borde se kritik som en egen konstform.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Den kritiska offentligheten har haft det svårt att överleva det digitala skiftet. De många debatterna härom har under decennier i allt väsentligt rört massmedierna: Kultursidorna publicerar för få recensioner. Sociala medier tar över värdebildningen. Tidningskritikerna kan inte försörja sig. Etc.

Men kanske befinner vi oss just nu mitt i en vändning som innebär att kritiken söker sig nya former och arenor. Det finns en politisk strömning i samtiden som snarare ser kritik som en kulturpolitisk än som en mediepolitisk angelägenhet. Utvecklingen syns allt tydligare på flera håll men har nått allra lägst i två skandinaviska regioner, norska Bergen och svenska Halland. De båda har helt sonika skrivit in konst- och kulturkritiken som ett eget konstområde i sina kulturplaner.

ANNONS

LÄS MER:Kritiken får egen festival

Konst är ju å ena sidan en privat nödvändighet. Vi behöver och har alltid behövt skapa och erfara konst för att alls kunna leva våra enskilda liv. Men den är också en gemensam nödvändighet. Alla samhällen och i synnerhet sådana som strävar efter demokrati behöver uttolka, pröva och förstå sig själva med utgångspunkt i bildkonst, litteratur, dans, teater, musik och arkitektur eftersom konsten förvaltar kunskapen om vad allt det kan innebära att vara människa.

Om konsten bara är en privat angelägenhet kan man ju med fog resa frågan varför alla de som aldrig går på utställningar eller konserter ändå, via skatten, ska vara med och finansiera konstmuseer eller konserthus.

När samtalet med utgångspunkt i konstverk förtunnats och fragmenterats har medborgarna därför vänt sig till sina politiker. Gör nåt! Detta faktum, att trycket kommit från lokalsamhället har varit avgörande. Politikerna i Bergen och Halland har helt enkelt insett att konsten som skapas i deras regioner behöver ett kritiskt samtal som kan gör den till en angelägen också för andra än dem som direkt tar del av den. Om konsten bara är en privat angelägenhet kan man ju med fog resa frågan varför alla de som aldrig går på utställningar eller konserter ändå, via skatten, ska vara med och finansiera konstmuseer eller konserthus.

Fakta: Kritikfestival i Halland

Tid: 14–17 oktober

Plats: Halmstad, Varberg, Falkenberg och Kungsbacka.

Medverkande kritiker: Axel Andersson, Alexandra Borg, Cecilia Djurberg, Shora Esmailian, Linda Fagerström, Magnus Florin, Lars-Erik Hjertström Lappalainen, Ulrika Knutson, Ylva Lagercrantz-Spindler, Andres Lokko, Marie Petersson, Niklas Qvarnström, Oline Stig, Edith Söderström, Josefine Wikström, Magnus William-Olsson.

Festivalen arrangeras i samarbete mellan Kritiklabbet och Region Halland.

Alla arrangemang är gratis.

Vägen till att återskapa den kritiska offentligheten genom kulturpolitik snarare än mediepolitik har mycket som talar för sig. Andra regionala satsningar som Västra Götalands essästöd, Västernorrlands konstkritiska tidskrift Volym eller den magnifika finlandssvenska Kritikbyrån är, trots många förtjänster, bundna till en statisk idé om hur konst- och kulturkritik bör utformas och publiceras. Kanske är det tillfälligt, men ett av problemen i dagens uppmärksamhetsekonomi är ju att få verkar vilja läsa vanliga hederliga essäer och recensioner i tidskrifter och tidningar. Och att ge kritiker schyst pröjs för att skriva sådana löser inte självklart det problemet.

ANNONS

LÄS MER:Recension: Kritiken i den nya offentligheten – Magnus William-Olsson (red)

I Halland kan nu i stället kritiker, själva eller i grupp, och från hela världen, söka pengar för konst- och kulturkritiska projekt med halländsk anknytning. De kan se ut och uttrycka sig på allehanda vis så länge de främjar den lokala kritiska offentligheten. Vanlig recensionsverksamhet, förstås. Men också livekritik, performance, publiksamtal, poddar, amatörkritiska workshops, redaktionella communities på bibliotek och allt möjligt ännu ouppfunnet.

Jag tror att Bergens och Hallands dynamiska modell på sikt kommer att anammas och utvecklas av alla svenska regioner. Men också att den kommer att få en plats i den nationella politiken. Insikten om att konst beror av djup och komplex reception är redan vedertagen. Den kritiska offentligheten är en nödvändig del av konsten ekosystem. Det skulle förvåna mig om inte också Kulturrådet framöver kommer att anslå medel för konst- och kulturkritiska projekt, vid sidan av det redan befintliga, mediepolitiska motiverade, tidskriftsstödet.

Om skribenten:

Magnus William-Olsson är poet och kritiker. Han driver poesisajten och podden ”Örnen och kråkan” samt Kritiklabbet som samarbetar med kritiker och forskare för att utveckla det kritiska verket och dess framtid.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS