Därför är vita europeiska män bäst på att skriva

LÄS MER:Använd inte Yahya Hassan för egna politiska poänger

En het sommarnatt sitter en vän och jag på en uteservering och konverserar kring att formulera sig själv. Hon undrar om jag har exempel på kvinnor som skriver fram sig själva och sina begär utan skam, utan att moralisera, utan ansvar eller förpliktelser mot något annat än verket. Hon refererar till den amerikanska filmkritikern Pauline Kael, som säger att män är bättre på att göra film än vad kvinnor är – för att män lever ut sina fantasier medan kvinnor blir programmatiska.

Det kan tyckas provocerande men jag hamnar likt Kael i att vita europeiska män formulerat sig – inte bättre – men med ett annan slags konstnärlig frihet. Att vara en Thomas Mann, Samuel Beckett, Lars Norén, innebär att inte behöva förhålla sig till att tillskrivas epitet som ”invandrarlitteratur” eller behöva representera ”den äkta underklassblatten” eller ”kvinnor som kan”.

Att bli tagen på allvar, ständigt citerad, och kanoniserad. Att bara ta ansvar för sin estetik.

I sin understreckare ”En av vår tids största litterära utmaningar” undersöker författaren Kjell Espmark (SvD 18/07-20) om man kan skildra en erfarenhet man aldrig haft. Träffande beskriver Espmark kärnan i problematiken kring kravet på äkthet – att autenticitet är svår att hävda då all skönlitteratur ju bär på starka fiktiva inslag. Autofiktion eller inte.

Det självklara svaret på den fråga Espmark ställer bör för varje människa som tänker sig konsten och litteraturen som en iscensättning, vara ja, allt handlar om litteraturens hur. Men det handlar också om tillgång – vilka som får resurser och möjlighet att formulera sig.

Vad är kulturen om inte en maskerad – vad är litteraturen om inte ett förvandlingens verktyg. En njutning som bör vara förunnat fler än vita europeiska män.

Delvis rör det på sig, vem som bereds utrymme att vara en skapande människa förändras sakta men säkert. Bläddrar man bland förlagens utgivningskataloger möts man inte längre – för att tala med den feministteoretikern professor Sara Ahmed – av ett vithetshav att drunkna i. Tack och lov går det inte längre obemärkt förbi att Sveriges Författarförbund avslår en författares ansökan utan motivering. När det drabbade Mariama Jobe – vinnare av ”Ortens bästa poet” – skapades rubriker.

Författarförbundet har som regel att man ska skrivit två böcker för inval. Men det görs undantag. Jobe själv menar i intervjun, att anledningen till avslaget är att hon inte representerade det förväntade. Och skriver fram den slags litteratur vita med positioner i kultur- och litteraturvärlden förmår förknippa med förorten. Att hennes poesi handlar om något de ansvariga för Författarförbundets anser vara obegriplig kopplat till henne.

Att litteraturen är – eller borde vara – något annat än författaren, det visste redan Roland Barthes när han 1968 skrev essän ”Författarens död”. Fixeringen vid författarens avsikter och biografiska sammanhang står i vägen för en öppen läsning, skriver Barthes – och menar att idén om ”författaren” är ett hjärnspöke i individualismens och kapitalismens anda. Den tanken kan tyckas utopisk och alltför radikal i vår tid när utvecklingen drar i motsatt riktning.

I dag ligger det nära till hands att fokusera på kändisskap och varumärke beträffande författarskap. Bokbranschen premierar ett känt namn framför innehållet för att väcka intresse. Det är en urholkning av både den estetiska och existentiella kvaliteten. Ju mer författaren lever desto mer krymper platsen för komplexitet och textens egen förvandlingskraft. Motsatsen, att leva sig in i andra världar oavsett författaren, är däremot ett utvidgande och normbrytande. Ett privilegium till för alla.

Ju mer författaren lever desto mer krymper platsen för komplexitet och textens egen förvandlingskraft.

Därför blir också den litteratursyn vilken kommer till uttryck hos America Vera-Zavala (GP 2/07-20) i krönikan med den självklara rubriken ”Att välja bort en författare är inte deplattformering” grumlig. Det säger sig självt att det är konstigt att Vera-Zavala väljer bort Karl-Ove Knausgårds ”Min kamp” – utan att ha läst böckerna.

Läsandet och skrivandet är just de två och få platser i livet där vi är befriade från fasta identiteters fängelse. Där vi får vara den andre obehindrat – där leken med identiteter beviljar inträde till ett utvidgande och mångfald av mänskliga erfarenheter. När jag läser förvandlas jag till den som råkar möta mig i texten just då. Vita män eller inte vita män.

Mer intressant vore att belysa hur villkoren för skrivandet och mottagandet skiljer sig om man är en Knausgård och om man tillhör kategorin författare som inte är vita europeiska män. Och varför vita läsare inte lika självklart kan leva sig in i våra verk, värk och världar? Att det fortfarande på förlagen trots att vitheten inte längre överväldigar förväntas att någon som inte är vit ska skriva fram smärtor offentligheten sedan kan kapitalisera på – att man ska representera något förväntat (till exempel ”en äkta underklassblatte”) annars blir man obegriplig, osäljbar och ointressant?

Att skapa är att leka på dödligt allvar. Och måste så få vara. Det vet alla europeiska skrivande män. De anstränger sig inte för att vara uppbyggliga, de följer sin estetiska lust och kan därför skriva verk som lättare rör sig mellan gränser. De får vara tvetydiga, inte helt och hållet det ena, inte helt och hållet det andra. Tvetydigheten motsätter sig kategoriserandet, rör sig i gränslandet mellan det här och det där.

För mig född i ett hem på andra sidan jordklotet utan kultursked i mun, är det inte bara en överlevnadsmekanism att försöka tillskansa mig samma slags litterära spelrum som de här männen. Det handlar också om att sätta på spel vem som kan skildra vilka erfarenheter. För vad är kulturen om inte en maskerad – vad är litteraturen om inte ett förvandlingens verktyg. En njutning som bör vara förunnat fler än vita europeiska män.

TEXT

Sara Abdollahi

kultur@gp.se