I tredje avsnittet av ”The last of us” blir den ensamma preppern Bill (Nick Offerman) och Frank (Murray Bartlett) ett par.
I tredje avsnittet av ”The last of us” blir den ensamma preppern Bill (Nick Offerman) och Frank (Murray Bartlett) ett par. Bild: HBO

Nina Morby: Därför är hyllningarna av "The last of us” sorgliga

Avsnitt tre av succéserien ”The last of us” har beskrivits som det bästa som någonsin sänts på tv. Det är konstigt, med tanke på den platta dialogen. Vad lovorden vittnar om är snarare hur sällsynt det är med samkönad kärlek som inte motiveras av seriens handling, skriver Nina Morby.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

HBO:s nya serie “The last of us” har blivit riktig lägerelds-tv. Efter bara fyra avsnitt har seriens tittarsiffror gått om publiksuccéer som ”Euphoria” och “The white lotus”. På IMDB har serien nått upp till lika hög ranking som tungviktarna “The Sopranos”, “Game of Thrones” och “The Wire”. En andra säsong har redan annonserats.

Det är dock inte seriens monsterlika svamp-zombie-människor som kommer göra manusförfattaren Craig Mazin historisk.

Det är hans sätt att skildra samkönad kärlek.

De flesta känner till handlingen vid det här laget: En muterad svamp sprider en oerhört aggressiv och smittsam sjukdom som förvandlar människor till zombieliknande kannibaler. Mänsklighetens enda hopp är 14-åriga Ellie som tycks vara immun mot sjukdomen. Hon gaddar ihop sig med den surmulne överlevaren Joel och tillsammans försöker de förhindra fullständig mänsklig utplåning.

ANNONS

En ganska heterosexuell handling, kan tyckas.

Av seriens hittills fyra avsnitt sticker dock ett ut. Avsnitt nummer tre har kallats för något av det bästa som visats på tv, av både fans och kritiker.

Avsnittet är fristående från seriens egentliga handling, och följer en ensam prepper som bor i ett hus i det post-apokalyptiska ödelandet när han en dag upptäcker en man i sin trädgård. Han överväger att skjuta mannen, som han först tror är infekterad, men lägger ned vapnet och går med på att ge honom mat. De två fattar tycke för varandra och inleder en romantisk relation som varar livet ut.

Dialogen är förutsägbar och stundvis ganska platt. Inte på långa vägar värd de lovord som avsnittet fått. Trots det har dessa 76 minuter brutit ny mark inom den kommersiella underhållningsbranschen.

Det var på tiden att två män ses kyssas i en påkostad och ganska macho tv-serie utan att det behöver vara en grej.

Tänk efter: när såg du senast en film eller serie där två karaktärer av samma kön inleder en relation, utan att det var en uttalad handling eller tema för verket i fråga? När fick relationen existera i sin egen rätt, som för att på ett verklighetstroget sätt spegla, tja, verkligheten?

När kändes det inte forcerat, eller som ett sätt att plocka symbolpolitiska poäng? Som ett alibi för en woke produktion?

ANNONS

Nästan aldrig, är svaret jag själv kommer fram till under avsnittets gång. Alla filmer och serier jag kan komma på med homosexuella eller queera relationer har detsamma som dragplåster. Eller brasklapp, beroende på vem som läser handlingsbeskrivningen. ”Call me by your name”, ”Brokeback Mountain”, förra årets succé ”Heartstopper”, ”Carol” eller ”Porträtt av en kvinna i brand” är alla otroliga filmer och serier om samkönad kärlek. Men samtliga har relationen i huvudfokus och hotet mot densamma, som i regel alltid består i omgivningens reaktioner eller samhällets förbud.

Här fyller ”The last of us” tredje avsnitt, ”Long, long time” som det heter, en lucka som för länge sedan borde ha varit igentäppt. Relationen mellan männen är nämligen helt oviktig för handlingen i serien, och det är därför den är radikal. Att avsnittet hyllas till skyarna är ett sorgligt kvitto på hur oerhört sällsynt det är.

Om en icke-normativ sexualitet redan är en snäv tröja att iklä sig i den heteronormativa verkligheten, är den desto mer så i populärkulturen. Tillrättalagd och inrättad efter redan givna ramar. Alltid i genrerna ”drama” och ”romantik” och snart inkluderad i strömningstjänsternas hbtqi-tips. För en sådan kategori är fullt rimlig, när försvinnande få av alla kärleksrelationer i filmer är annat än heterosexuella.

ANNONS

Det var på tiden att två män ses kyssas i en påkostad och ganska macho tv-serie utan att det behöver vara en grej. Det vill säga, utan att det motiveras av seriens handling. Bara så kan något normaliseras. Tyvärr påminner ”The last of us” om att den queera kärleken ännu inte har kommit dit.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”The last of us” – HBO Max

LÄS MER:"The last of us"-avsnitt välte internet

LÄS MER:Zombiesvamp från ”The last of us” finns på riktigt

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS