Jag vet inte årtalet men jag minns att vi fortfarande bodde kvar i Fisksätra så jag kan inte varit äldre än elva. Min mamma sa något om att Jan Myrdal skrivit fult om hans mamma. Och jag förstod på kroppsspråket och tonfallet att den där Myrdal minsann inte var något att läsa. Inte om han hängde ut sin mamma.
Jag är uppväxt med ett ordspråk på spanska, översatt skulle det ungefär bli: ”de smutsiga underkläderna hänger du inomhus”. Sensmoralen är att du inte ska berätta något om din familj för någon annan, inte något som är dåligt. Jan Myrdal hade nästan bara dåliga saker att säga om sin mamma och han verkade i en lång tradition av familjeskildringar där det är modern som får ta största smällen.
Linn Ullman är stundtals skoningslös mot sin mor Liv i ”De oroliga” (Bonnier 2016) där livet som dotter till Liv Ullman och Ingmar Bergman skildras. Det är ingen vacker bild hon tecknar av vare sig mamman eller pappan, två vuxna människor som egentligen är barn. Den ena på ständig jakt efter berömmelse och den andre i en självvald karantän omgiven av fruar, hushållerskor och barn som alla minutiöst måste följa hans regler. Vad sägs om samtalstid med din far en gång om dagen mellan 11.00-12.00?
Jag försöker teckna en bild av svårigheterna med att vara invandrarmamma från min horisont.
I Bergmans bibliotek på Fårö, som måste vara det vackraste hemmabiblioteket i Sverige, finns numera en bok om Liv Ullmans alla filmer och pjäser. Ett foto har fastnat i mig, en ung Liv Ullman med platt mage och benet upp i luften porträtteras på en premiär hon hade bara ett par månader efter förlossningen. Det är inte så svårt att föreställa sig att något är galet och att det är barnet som får ta smällen. I ”De oroliga” sitter författarjaget vuxen hos sin berömde pappa och spelar in honom under deras samtalsstunder (fortfarande schemalagda). Hon vill försonas med pappan men är oförsonlig med mamman, trots att det var mamman hon växte upp med, mamman som tog hand om henne, mamman som var hennes enda riktiga förälder under hela uppväxten. Något liknande gör Jan Myrdal som sent i livet kunde säga försonande saker om sin far Gunnar men inte om Alva.
Lotta Gröning skrev en biografi om Alva Myrdal Kvinnans plats (Bonnier 2006) och jag hörde henne berätta mycket levande om när Alva läste godnattsagor för alla barn, stoppade om dem, och på nedre våningen stod Gunnar och skrek ”kom nu Alva, nu är det min tur”.
Det är inte lätt att vara mamma.
Min mamma är inte berömd. Ändå skriver jag om henne i min bok ”Svartskalle – en svensk historia”. Jag skriver om henne på precis det sätt som hon manade mig att inte göra. Och förklaringen är enkel: det var henne jag växte upp med, det var hon som tog hand om mig, hon som fostrade mig. Och därför är det hon som får ta smällen. Men inte bara. Jag försöker teckna en bild av svårigheterna med att vara invandrarmamma från min horisont, som dotter till en. Dotter till en mamma som var Hulken när hon kom till Sverige och sedan blev svagare och svagare och svagare. Jag skriver om det svåra men också om all kärlek som finns mellan oss, trots allt. Jag hängde ut underkläderna men min mamma är inte arg på mig.
Läs mer av America Vera-Zavala:
LÄS MER:Därför hänger klanernas våld ihop med bankernas pengatvätt
LÄS MER:Jag önskar mig en kulturminister som talar om vårt värde
LÄS MER:Recension: ”Svartskalle – En svensk historia” av America Vera-Zavala
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
