”Åh vad söt” sa jag till en vän vars bebis var iklädd en luddig overall med öron och nos på tillhörande luva. Jag möttes av en suck. Tydligen är det mer eller mindre omöjligt att köpa nya bebiskläder som saknar öron eller svans och efter en promenad genom Göteborgs mittpunkt Nordstan, med ögonen fästa på galgar med små barnkläder, insåg jag snart att hon har rätt. Vi verkar leva i en värld där vi klär ut våra barn till djurbebisar.
Nu är det ju så att bebisar inte är särskilt söta – en illa bevarad hemlighet som alla förutom nyblivna föräldrar vet om. Många barn ser nämligen ut som små, små tanter och farbröder. Djurbebisar är dock utan undantag 100 procent objektivt gulliga, det kvittar om det är en hyenas avkomma eller en blåvals – djurens barn kan charma även de mest kallhjärtade av människor.
”Jag tycker till exempel att min katt är sötare än ett par av bebisarna på öppna förskolan”, skriver en mamma sanningsenligt.
Internet är smockfullt av tveksamma bevis för denna tes. På familjeliv.se läser jag en initierad tråd vid namn ”Djurungar är sötare än människobarn” som ifrågasätter detta tabu. ”En rosa naken bebis är inte sötare än en liten kattunge, finns det seriöst någon som tycker det?” undrar trådskrivaren. Av svaren framgår tydligt att de som själva är föräldrar anser att det egna barnet är sötare än allt annat på denna jord, men andras bebisar ger de inte mycket för. ”Jag tycker till exempel att min katt är sötare än ett par av bebisarna på öppna förskolan”, skriver en mamma sanningsenligt.
I en artikel i amerikanska Slate Magazine försöker skribenten Rebecka Onion att reda ut var behovet av att klä sitt barn som ett djur kommer ifrån. En förklaring tros vara att trenden, som tycks ha exploderat under 00-talet, styrs av föräldrar som vuxit upp i generationer med starka subkulturer som anime och ravekultur. Subkulturer som själva approprierat djurriket i kläder och utseende.
LÄS MER:Här är de mest sedda tv-serierna på Netflix någonsin
Den amerikanska historikern Daniel Thomas Cook går ännu längre tillbaka och menar att förklaringen finns i många kulturers folktro, där det kryllar av exempel på barn som förvandlats till eller uppfostrats av djur. Cook menar att man genom att klä sitt barn som en katt eller en kanin fördubblar barnets oskuld och betonar dess behov av skydd. Filosofen Jean-Jacques Rousseau var inne på samma spår i sin uppfostringsroman ”Emile” från 1762 där han menade att barn har ett naturligt släktskap till djur, eftersom de kan känna igen sig i djurens sårbarhet.
Hur kan man vilja jaga något så gulligt som ett barn som också är en hjort?
I Netflix-serien ”Sweet tooth”, som följer en pojke som är till hälften människa, till hälften hjort, leker serieskaparna med samma känslor. En global pandemi har utplånat en stor del av mänskligheten och hybriderna mellan barn och djur har fått skulden för virusets uppkomst. Hybriderna är symbol för rasism och utanförskap, men som tittare är det enda man kan tänka: hur kan man vilja jaga något så gulligt som ett barn som också är en hjort?
Kanske är det så enkelt att vi klär våra bebisar som djur för att smitta fler med den psykotiska känslan som drabbar varje nybliven förälder, den som säger att det egna barnet faktiskt är det sötaste på planeten. Ett par björnöron på en mössa kan vara ett effektivt sätt att få andra att glömma att de egentligen ser ut som – just det – små, små tanter och farbröder.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
