”Festen” av Thomas Vinterberg. ”Idioterna” av Lars von Trier och ”Italienska för nybörjare” av Lone Scherfig. Ni vet de där kända danska filmerna från mitten av 1990-talet som vi snackar om än i dag?
Alla har de en sak gemensam: Dogme-manifestet. Bakgrunden är som följer: 1995 fick en kvartett välkända filmare på andra sidan sundet en gemensam idé. Lars von Trier, Thomas Vinterberg, Kristian Levring och Søren Kragh-Jacobsen ville alla utsätta sig – och sitt filmskapande – för begränsningar och restriktioner.
Idén var experimentell, i likhet med kvartetten lärare i Vinterbergs nu Oscarsprisade film ”En runda till”. Regissörerna enades om tio regler de slaviskt skulle följa. De ville testa om de på så sätt skulle kunna framhäva berättelsen och skådespeleriet. Alla filmiska utsvävningar och tekniska finesser tonades samtidigt ner.
De såg sig som munkar som avlade kyskhetslöften i filmens tjänst.
Reglerna var lika hårda som Guds budord:
Filmandet skulle ske på plats. Ingen rekvisita eller kulisser tilläts.
Inget ljud fick förekomma utom det på plats inspelade. Bara musik som framfördes live under inspelningen var tillåten, exempelvis av ett band, eller en kör.
Kameran skulle vara handhållen.
Ingen ljussättning fick tillämpas, annat än möjligen en enkel lampa fastsatt på kameran.
Inga optiska filter tilläts.
Onödig action fick inte förekomma. Mord och vapen var förbjudet.
Filmen skulle utspela sig här och nu, och fick inte avvika tidsmässigt eller geografiskt från verkligheten.
Genrefilm var förbjudet.
Filmformatet skulle vara 35 mm.
Regissören skulle inte krediteras.
Nåväl, nu vet vi ju alla hur det gick med den där sista punkten. 35 mm-film som praxis är dessutom ett minne blott, och genrefilmen blomstrar i strömningstjänsternas etikett-fixerade tid.
Hög tid att som regissör i coronans tid inte bara spegla restriktionerna, utan också låta sig sporras av dem.
Övriga punkter får mig ändå att tänka på filminspelningar under pandemin. Här och nu, under det ”svenska experimentet”. Ett filmår präglat av restriktioner och förbud, snabbtest och kreativa inspelnings-lösningar med få personer i befintliga lokaler. Geografiska utsvävningar är det förstås inte tal om – annat än om du heter Ruben Östlund och just har hyrt Jackie Kennedy-Onassis svindyra lyxyacht. Borta är det bombastiska anslaget och den svulstiga genrefilmen. Den Corona-film jag sett prov på hittills rör sig snarare om melankoliska – eller arga – dokumentärer och klaustrofobiskt drama. Bildskärmar sprider sitt glåmiga ljus över bekymrade, frustrerade ansikten – som i Josephine Bornebuschs välspelade ”Orca”.
Fantasin tycks ha tagit semester.
Istället talar (ofta äldre) huvudpersoner diskbänksrealistiskt med sina vänner om corona, via brev eller zoom. Filmerna blir till skärmar som visar bildskärmar. Gäsp.
Dogme-manifestet har inspirerat filmare världen över i snart trettio år. Gett oss filmer som ”Mifunes sista sång”, ”Förbrytelser”, ”Älskar dig för evigt” och ”Julien Donkey-Boy”. Hög tid alltså att som regissör i coronans tid inte bara spegla restriktionerna, utan också låta sig sporras av dem.
Läs mer av Maria Domellöf Wik:
LÄS MER:Coronaviruset förvärrar en redan djup kris för svensk film
LÄS MER:Recension: "It must be heaven"
LÄS MER:Godzilla och King Kong – kan de rädda biograferna?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
