Av många anledningar var jag aldrig speciellt rädd för Covid-19. När man är frilansande kulturabetare ingår ett visst mått av rädsla för framtiden i själva arbetsbeskrivningen. En sjukdom jag eventuellt kan dö av men som lika gärna mest kan göra mig snuvig är bara ytterligare en grej man kan skriva upp på listan att vara lite lågintensivt orolig för.
Dessutom levde jag ett relativt riskfritt liv. Redan innan pesten bröt ut var det absolut roligaste jag visste att ligga på en soffa och läsa böcker.
Inte ens när jag faktiskt blev smittad av Covid-19 blev jag rädd. Inte för att jag på något sätt är tuff, utan för att jag var för sjuk för att orka bry mig. ”Det var väl det jag trodde” tänkte jag när testet visade positivt och sen sov jag i två dygn.
Rädd blev jag först efter några dagar när jag försökte läsa en bok.
LÄS MER:Därför blir det aldrig någon kulturdebatt om tv-spel
Rädd blev jag först efter några dagar när jag försökte läsa en bok. Min favoritsyssla. Mitt livs konstant. Det gick inte. Visst, jag förstod vad orden betydde men efter en decimeter text tappade jag bort mig. Jag provade en annan. Samma där. Vilket inte var så konstigt egentligen. Jag var ju drabbad av en ganska allvarlig sjukdom. När folk dör borde jag bara vara tacksam över att det värsta som hände mig var att jag bara blev lite dum i huvudet.
Men läsande av böcker är en viktig del av min identitet. Vem är jag ens om inte kan ägna mig åt det?
Jag kanske skulle lägga undan alla finkulturella pretentioner och prova något enkelt, som en bok av Lee Child? Mitt allra mest braksvenniga guilty pleasure. Tuffhetsporr för trötta farsor. Varje bok har utan att överdriva exakt samma handling. En sådan borde väl gå ner?
Det har inte gått så här lång tid utan att jag läst en hel bok sedan jag började läsa regelbundet.
LÄS MER:Kommersen är till för originalen och lirarna
Det funkade inte. Efter någon sida tappade jag bort mig och tog återigen, med ett stort mått av självförakt, fram ipaden för att kolla på videor på Youtube istället. Nu har det gått ungefär tre veckor sen jag fick besked om att jag hade Covid-19 och jag har inte orkat läsa något på hela den tiden. Det har inte gått så här lång tid utan att jag läst en hel bok sedan jag började läsa regelbundet. Från att vara en läsande människa är jag nu, ja, vadå? Någon som kollar på gulliga hundklipp och lägger sig tidigt. Det värsta är att det förvisso är sorgligt, men samtidigt orkar jag inte bry mig så mycket. Och eftersom folk dör så ska jag ge fan i att gnälla.
Men det går långsamt framåt. Aptiten, en annan sak som försvann, är tillbaka. Jag jobbar, understödd av tupplurar, 100% igen. Häromkvällen började jag läsa thrillern ”The visitors” av Catherine Burns. Jag kom 20 sidor innan jag somnade. Men jag somnade med ett leende.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
