Syftet var naturligtvis gott. Men så mycket gala blev det inte. Inte alls faktiskt. "One world - together at home" var snarare en amerikansk maratonvariant av den svenska samhällsinformationsklassikern "Anslagstavlan".
Om och om igen upprepades det vad som krävs för att plana ut kurvan, rädda liv och stoppa viruset. Vanligtvis vassa programledarna Stephen Colbert, Jimmy Kimmel och Jimmy Fallon, som alla kopplat upp sig hemifrån, var extremt försiktiga och nedtonade när de påannonserade det ena inslaget efter det andra där budskap om social distansering, tålamod och förstås pepp till alla som jobbar inom vården.
De bandade inslagen och intervjuerna med människor som sliter vid frontlinjen var genomgående förbluffande platta och intetsägande. Det fanns rentav en påtaglig beröringsskräck inför vad som faktiskt händer på intensivvårdsavdelningar över hela världen.
Ingenting som grep tag i tittarna
Med tanke på hur djupt viruset borrar sig in i allas våra medvetanden, skrämmer oss och just nu i grunden påverkar våra dagliga liv är det märkligt att man inte kunde, eller ville, visa något som grep tag i oss som tittade. Det görs faktiskt stark journalistik om corona, leta exempelvis upp New York Times reportage från Italien. Men något sådant var man inte i närheten av här.
Kanske var försiktigheten ett tecken på att USA, mer eller mindre lamslaget av coronan fast med en president i konflikt med media, forskare och delstatsguvernörer, är så polariserat att det är känsligt bara att påtala att detta är ett globalt problem med globala, solidariska lösningar. Noterbart är att WHO stod bakom sändningen, samma vecka som Donald Trump ströp USA:s bidrag till världshälsoorganisationen.
En applåd då till SVT som var smarta nog att ha en egen studio med proffsiga programledaren Karin Moberg Granström och förhållandevis skarpa och välformulerade snabbanalyser från Parisa Amiri som kunde bidra med en del av det som fattades i galan.
Men att stapla hemma hos-fixade, förinspelade låtar med galans artister bidrog knappast till någon nerv. Det var direktsänt, men knappast live, vilket på ett ibland direkt plågsamt vis illustrerade hur artister och underhållare behöver sin publik. Elton John såg närmast övergiven ut när han satt och bankade piano på garageuppfarten (!) och när inte ens Oprah Winfrey kan få till en bra kameravinkel och ett rimligt bildutsnitt inser man att superstjärnorna är nästan lika valhänta som vi andra när de ska kommunicera via Skype.
Billie Eilish gjorde det dock enkelt och avskalat, det här var inget konstigt för henne. Hon hade inte försökt fixa till en snajdig fond med tända ljus eller grammy-statyetter. Och det var lite fint att se hur Sam Smith, i en uppriktig, uppkopplad duett med John Legend, såg ungefär lika syrefattig och hålögd som alla vi andra hemmajobbare.
Rolling Stones lyckades lira tillsammans
Bäst lyckades faktiskt Rolling Stones, som ju faktiskt alltid varit visuellt innovativa, när de tillsammans spelade You can´t always get what you want i fyra olika hemmakameror. Den kombinerande rock- och riskgruppen spelade faktiskt tillsammans, med känsla. Imponerande.
Enda gången det på allvar nöp till i magen var dock när Jennifer Lopez, efter att ha tolkat Barbra Streisands paradnummer "People", undslapp sig ett spontant och alldeles äkta "I miss you".
På ett ögonblick sammanfattade hon känslan just. Saknaden av varandra, av vänner, föräldrar, av trygghet och av en enkel vardag där allting inte är helt skevt, stängt och sorgligt.
