Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Personalen vid kärnkraftverket i Tjernobyl gick ohyggliga öden tillmötes i sin kamp för att förhindra en än värre katastrof. Bild: HBO Nordic

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Chernobyl" får "Game of thrones" att framstå som buskis

Johanna Hagström kastas tillbaka till 1986 och en tid då barnatron gick i tusen bitar när hon ser HBO:s "Chernobyl". Dessutom tar en isländsk kompositör hennes nerver som gisslan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Glöm 1984. Inget är som 1986 för mig, när det kommer till känslan av krypande skräck inför något lika svårgreppbart som livsfarligt. Jag var 13 år, aids-skräcken bredde ut sig i tidningarna och Sveriges statsminister sköts till döds mitt på gatan på väg hem från ett biobesök.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Recension: Chernobyl - HBO Nordic

Därtill exploderade en kärnkraftsreaktor i Sovjet sent en aprilnatt och radioaktivt kontaminerat regn föll över skogarna ända uppe i lilla Sverige. Vi var inte ens trygga hemma. Maten vi åt. Luften vi andades. Hela livet blev minerat.

Om min pappa, min ofelbara hjälte, inte kunde garantera allas säkerhet, vem fanns det då kvar att lita på?

Det hela fick en extra tvist i min familj då min pappa jobbade inom kärnkraftsindustrin. Det var ju inget som gav pluspoäng under 70-talets gröna våg och efter Tjernobylolyckan blev det rent av frostigt på sina håll i bekantskapskretsen. Folk var rädda. Hotet fanns överallt och om min pappa, min ofelbara hjälte, inte kunde garantera allas säkerhet, vem fanns det då kvar att lita på?

Allt det där kommer över mig igen när jag ser på tv-serien "Chernobyl", i regi av svenske Johan Renck, som just nu visas på HBO Nordic. Han är ju en tvångsmässig estet, vilket i det här fallet kommer helt till sin rätt. Bitvis är det som om Roy Andersson gjort en thriller, där arkitekturen förkroppsligar det klaustrofobiska trycket från den sovjetiska maktapparaten.

Samtidigt som myndigheterna in i det längsta försökte tysta ner katastrofen dog folk på plats som flugor i kampen för att förhindra en ännu värre ödeläggelse. Att se vad akut strålsjuka gör med en människokropp är ren och skär skräck.

LÄS MER: Recension: "Manual for survival: A Chernobyl guide to the future" – Kate Brown

Många av scenerna är ödesmättade och dystopiska på en nivå som får "Game of thrones" att framstå som buskis. Det blir såklart än otäckare för att vi vet att det har hänt på riktigt, men det som gör att jag har svårt för att se "Chernobyl" är inte de dramatiska scenerna vid själva kärnkraftverket. Det är barnen.

I en tidig scen, kvällen efter olyckan, samlas folket i den närliggande staden Prypjat på en bro för att bättre se skådespelet borta vid kärnkraftverket. De är inbäddade i mjukt nattmörker och från himlen snöar det stora flingor av aska från branden.

Det är ljudet av något ohyggligt som inträffade på en avlägsen plats för länge sedan.

Barnen stojar och leker i askan, kastar den på varandra. Både de och deras föräldrar är helt trygga i att det är som myndigheterna säger: Allt är i sin ordning, det finns ingen orsak att oroa sig. Man vet idag inte hur många barn som drabbades av cancer, vanligtvis i sköldkörteln, efter katastrofen. Men de räknas i tusentals. Det är deras barnatro där på bron som gör ondast.

Att skildra en tyst, lukt- och färglös dödsfara på film är svårt. En helt avgörande person för att "Chernobyl" lyckas med det konststycket är den isländska kompositören Hildur Guðnadóttir. För att hitta rätt besökte hon ett kraftverk i Litauen och spelade in ljud, som hon sedan använde i kompositionen.

Slutresultatet‚ en långsamt pulserande, elektriskt susande musik, med en bakomliggande klang som från en gammal kyrkklocka, tar sannerligen nerverna som gisslan. Det är ljudet av något ohyggligt som inträffade på en avlägsen plats för länge sedan, som osäkrade världen och vars efterklang genljuder än. Och det är rakt av mästerligt utfört.