Skam över förflutna misstag kan man känna, och vakna mitt i natten med aska i själen, ur en dröm om vad som inte kan återkallas, ställas tillrätta. Personliga saker, men en speciell ånger gäller att jag i början av 70-talet ylade i den vänsterkör som angrep den socialdemokratiska välfärden; inte bara för dess politiska ofullkomligheter – som var många – utan också för vad den faktiskt uträttade, vilket var mycket. Det var liksom f e l folkhem, blev såväl extremvänstern som högern överens om. Alla påstod sig visserligen vara för välfärd, men inte så här! Aldrig som i verkligheten! Ty idealen ansågs släpade i smutsen i och med att en hel del av dem förverkligades.
Så högern tog omsider över – i nyliberal skepnad – medan ytterlighetsvänstern lekte med tänkta leninistiska lösningar, om i enlighet med Lenins verkliga intentioner låter jag vara osagt. Inte för att Lenin vore ett missförstått föredöme, men karln är ju längesen död, så det är eftersägarna – i vissa fall eftersägarna efter eftersägarna – vi idag har att göra med. Tar man dem på allvar viker de oftast undan, så kanske ska man inte ta dem på allvar.
Mycken 70-talistisk vänsterkritik gällde sossarnas misstag, den välsmorda följsamheten inför en expanderande kapitalism, och den ångrar jag inte, och den är också ohyggligt relevant idag. Men jag ångrar hojtandet mot den ”falska” välfärden. Och minns den borgarvänster som ansåg arbetarklassen köpt och korrumperad. När man så i samarbete med högern och en alltmer nervöst anpassningsbar socialdemokrati fått slut på välfärdspolitiken drog sig denna vänster tillbaks till verksamheten som avantgarde utan garde; det som nu beklagar nedmonteringen av den välfärd de själva tidigare hånfullt punkterat. Förutom då de som bytt sida, eller mött gud, eller skrivit koketta böcker om sitt förra syndfulla vänsterliv.
Och det nyliberala avantgardet blamerade sig genast. Vi vet resultaten av privatiseringen av det allmänna. De hänvisar då till goda resultatet i framtiden, som vore den sistnämnda redan klappad och klar och därför användbar som facit. Privatiseringspolitiken har prövats och befunnits misslyckad, som välfärdspolitik betraktad, och därför bliven muterad till religiös tro mer än verklighet. Är det den de färdas till Almedalen att gemensamt hylla?
Det är något konstigt med snacket om välfärden; just att det enbart handlar om uppfattningar, bilder av en välfärd som – då den uppenbarar sig i verkligheten – genast förklaras ofullkomlig och helt fel. Ideal som anses korrupta då de förverkligas.
