Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om idealism.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Tveeggat att diskutera klass

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

D et sägs att vi bör tala mer om klass. Sant. Men ta då förra debatten, utlöst av att Johan Jönson på Dramaten deklamerade att han ville gnida sitt smittade könsorgan mot borgerlighetens handdukar. I nya numret av Tiden (4/2012) menar ekonomihistorikern Jenny Andersson att detta är en exponering hon ”personligen bara känner från det stundentikosa Uppsala, långt från arbetarvärderingar där man inte skyltar med pitten.” Hon har rätt. Kanske Jönson roade sig med att ge publiken – liberal och radikal – vad den ville ha, och den reagerade därefter, med klädsam bestörtning och modigt jubel. Vad den ändå är grov, men söt, arbetarklassen! Längre än till studentspex sträcker sig sällan den omskrutna subversiva karnevalsyran.

Sen nämnde man knappt Jenny Wrangborg som också var med, fast kvinna, och till vardags köksa, plus att hennes poesi anknyter till traditionen från Brecht och Stig Sjödin, inte som Johan Jönsons till dagens proklamerade fragmentariska poetik. Vilket automatiskt placerade henne i marginalen. Sorteringsmaskinen fungerade mönstergillt, estetiskt, klassmässigt, könsmässigt.

Personligen blir jag inte förvånad över borgerlighetens tolkningsföreträde och kränks inte av att det finns människor med åsikter motsatt mina. Dock gör tolkningsföreträdet diskussionen om klass tvetydig. Medelklassens tvehågsna kulturella dominans – tvehågsen därför att man är medveten om dess begränsning, samtidigt som man inte vill mista den – är ju ofta också ett ämne för egen litteratur. Handlar den om klass handlar den om klassresor. Deras vånda ligger i medvetenheten om att utanför scenen befinner sig resten av verkligheten. Man dominerar trots allt mest den egna spegelbilden.

Konstigt nog tycks medelklassens vänsterfolk obekymrade över detta faktum, som borde vara ett akut problem. Kanske är det som Göran Greider säger i just nya numret av Tiden, att förra kulturvänstern livnärde sig på en ” nu försvagad eller direkt döende arbetarrörelse”. I samtidens ekonomiska polarisering riskerar dagens kulturvänster i stället att bli högtidligt svävande mellan stolarna. När sympatiska skribenter som exempelvis Nina Björk och Malin Ullgren säger sig inte behöva leva som de lär, förutsätter detta en politiskt svag vänster, som nu. Vore arbetarrörelsen åter på gatorna skulle vi alla som skriver få veta vad vi går för. Kanske är det därför man i stället försiktigtvis ignorerar idén om folkrörelser, och drömmer om att vandra enbart den institutionella vägen. Socialism som samhällstjänst i ett borgerligt samhälle, inte en förändring av det.

Att diskutera klass har alltså sina vådor; Jenny Andersson menar att det bör ske som radikal samhällsdebatt på upplysningens grund. Då i syfte – tillägger jag – att undgå omvägarna och gå rakt på sak.