Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om idealism.

Carl Erland Andersson: Carl Erland Andersson: Surpuppan missar revolutionerna

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Festivalsommaren i all ära, men den är numera så institutionaliserad, så systematiserad – vilket i min radikala ungdom automatiskt tolkades som borgerlig förgiftning, med hög smittorisk – att jag i egenskap av rynkig radikal nu mest blir uttråkad av den. Överallt är det festivaler på gång, att efter förmåga ignorera. De har förvandlats till våldsamt uppblåsta rutiner och svullen spaltfyllnad om egentligen ingenting speciellt upphetsande. Enskilda händelser och artister kan jag dras till – som för några år sen, då jag såg en fantastisk Patti Smith i Borlänge – eller tyvärr missat (som Prince förra året), men festivalkulturen i stort ger mig mest en fadd eftersmak, av va då? Av en karneval som aldrig ens hänt?

Så har jag blivit till sur gubbjävel, vårdande en pinsam spillra idealism; det vill säga jag dömer ut en aktuell företeelse genom att jämföra den med en upplevelse jag inte upplevt.

Men jag kanske ändå har lite rätt, trots denna min brist på facit. Det vore ju förstås enkelt att platta till mig med exempelvis Bachtin och i hans namn framställa hela denna festivalsommar som en folklig karneval med listigt fördold subversiv verkan. Det existerar ju en motsats till guilt-by-association-förfarandet, nämligen att genom likartat entusiastiskt svävande associationer utnämnda de beskedligaste företeelser till progressivt potenta handlingar. På så sätt kan det mesta från Allsång på Skansen till Sean Banan eller valfri arenarock/festival genomgå de märkligaste metamorfoser. Vad jag i så fall – som surpuppa – missar är en massa revolutioner. Den sortens intellektuella krumbukter är inte helt ovanliga.

Men jag har faktiskt upplevt en massa revolutioner; ögonblick som upphetsat blivit utnämnda till definitiva vändpunkter, oförglömliga konserter och festivaler som sagts ändra hela den kulturella kartbilden, ohyggligt viktiga konstnärliga provokationer man glömt året därpå, förekomsten av en ständigt folklig rörelse på marsch mot en säker seger. Hade alla under min tid påstådda folkliga och kulturella revolutioner verkligen hänt befann vi oss i paradiset nu.

Så festivalerna är inte mer än att ha lite kul, höra och se ett och annat bra, plus i övrigt massor av folk, huvudvärk, trängsel, och en och annan fylla. Mycket beskedligt, och inget ont i det. Inget att våldsamt eftersträva heller, om ni frågar mig. Så ock med Almedalen, när vi nu ändå pratar om sommarfestivaler och ”event” uppblåsta till politiskt avgörande situationer. Ifall det rör sig om en Rihanna som kritiserats – och i Aftonbladet (3/7) sen försvarats som sexuellt utlevande föredöme – eller någon talför partiledare, kan i sammanhanget kvitta lika. Om några månader är det höst, och allt glömt.